Den första tiden med Sigge var verkligen asjobbig tycker jag. De 4 första veckorna var mer eller mindre kaosartade. Jag mådde så dåligt. Tänkte tankar som att aldrig föröks få ett syskon till Sigge...blir ledsen då jag tänker på det. Jag åkte på en bröstinfektion, streptokocker och staphylokocker i både mjölk och i själva brösten.
Det började nog egentligen dygn 3 efter förlossningen då jag kände mig hängig och brösten gjorde ont och var röda men efter att ha läst på om det så verkade det som det var helt normalt så jag tänkte att det bara var att bita ihop. Efter några dagar blev det bättre men sen till nyår blev jag hängig och fick feberfrossa i två dygn, mådde skitdåligt och var allmänt krasslig. Orkade ingenting och låg typ bara i sängen och mådde piss med en värmedyna på brösten. Ringde vårdguiden som sa att det kunde bli så efter typ 3 veckor. Jaja, då är det väl så tänkte jag. Mådde hyfsat i typ 2-3 dar men sen blev jag akutdålig en dag och fick värsta frossan och 40 graders feber med svullet och ömt bröst. Då orkade jag inte längre, tårarna bara sprutade och jag mådde så jävla dåligt. Ringde sjukhuset som sa att jag skulle åka in. Väl där togs det odlingar och det gjodes även en ultraljudsundersökning av brösten för att se eventuell stockning. Tydligen hade jag ingen stockning och läkaren klämde och menade på att "det är väl inte så svullet". Det var ju stenhårt!!!! Vad vet han egentligen, tyckte jag. Min sambo manade på att jag skulle få antibiotika direkt utan att ha väntat på provsvaren som skulle ta ett par dagar och till slut fick jag det. Där på sjukhuset kände jag mig så ynklig, kunde inte glädjas åt nånting, bara tanken av att behöva amma inom kort fick mig att störttjura. Det gjorde så ont! Hade små sår på brösten där tydligen bakterierna kommit in och ibland blir det bara så, kan vara om man varit stressad osv. Blä! Med alvedon och ipren enligt ett schema de kommande dygnen kändes det sedan bättre som tur var. Dock bara för ett litet tag för sen blev det ett annat helvete. Det började göra så ont i själva bröstet när jag ammade och även mellan amningarna. Det stack och ilade som FAN! Tårarna trillade ned i Sigges panna när jag ammade och jag ville bara slänga iväg honom under amningarna pga smärtan. Jag tänkte att det kommer inte gå, jag får sluta amma helt enkelt. Ringde förlossningen igen och fick åka dit på nytt. Troligtvis hade jag fått svamp pga antibiotikan!!! Ny medicin och pensla Sigges mun och mina bröst i 10 dgr. SUCK!
Nu är det dock jättebra som tur är, TA I TRÄ! Kör dock med amningsnapp då Sigge vande sig vid den och nu kan jag inte få honom att ta bröstet utan. Det går iofs men det blir inget bra tag så jag är rädd för att få sår på nytt och jag vill INTE vara med om det där helvetet igen. PUST!
Under denna tid var det skitjobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag kunde inte glädjas fullt ut och jag mådde dåligt för att jag kände att jag inte orkade ta hand om honom. Min sambo var dock hemma flera veckor pga jobbyte. Jag hade inte klarat att vara hemma själv ens en gång. Sen när det slutade göra ont så kunde jag verkligen börja njuta av min lille prins. Han är så underbar!!
Visst är det jobbigt ibland men det funkar väldigt bra med det mesta tycker jag. Det går lite upp och ned med nattsömnen men överlag så går det superbra. Kan inte fatta att han är min och att han finns till. När han har sovit länge saknar jag honom =) Hajar liksom till ibland och tänker "shit, det är verkligen på riktigt, vi har fått världens finaste plutt". Trodde att det skulle bli verkligare när han väl kommit ut men så blev det inte. Tycker att det är helt sjukt att han har varit och blivit till inuti MIN kropp. Helt ofattbart!!!! Jag önskar att alla därute som kämpar för att få barn får det för det är det finaste man kan vara med om. Jag är så tacksam för att jag fått Sigge. Han är mitt allt!
