Hemma med världens finaste lille kille

Värkarna var på riktigt. Vid tolv började de bli mer och mer regelbundna men ändå ganska korta. Kunde absolut inte sova. Vid två ringde jag in och frågade. Hon tyckte att de var för korta och ansåg att jag skulle vänta och ringa igen när jag kände att jag ville ha smärtlindring. Jaja, jag fick väl vänta då...det gjorde ju ont men det var ju ändå hanterbart. Värkarna kom tätare och tätare. Men fortfarande inte så långa. De tyckte att det skulle vara minst 1 min långa för att vara verksamma. Mina låg på typ 35-50 sek.

Vid sex ringde jag in igen och då sa hon att, visst kom in ni, men det lät som hon inte trodde det var dags. Det trodde ju inte riktigt jag heller men värkarna kom ju så tätt så jag ville ha lite proffskonsultation. I värsta fall skulle det ju bara vara att åka hem igen.

Fick lägga mig med ctg i ca 20 min och hade värkar ca varannan minut men de var fortfarande knappt 1 min långa. Var lite orolig att jag skulle behöva åka hem igen för nu hade jag ganska ont tyckte jag.
Efter ctg:t var det dags att känna om jag var nåt öppen. Det lät på barnmorskan innan som att jag inte skulle förvänta mig nåt. Jag var 5 cm öppen. Det var skönt att höra! Då hade det alltså varit riktiga värkar som mhade gjort nytta. Kände mig lite stolt över att ha klarat mig hemma så länge. Fick frågan om jag ville ha nåt mot värken. Jag kände då att det fortfarande var uthärdligt så jag bad om deras råd. Barnmorskan föreslog sterila kvaddlar. Vatten som sprutas in så att kroppens egna smärtlindring triggas. Jag sa att vi kunde prova. Innan dessa tog man hål på hinnorna och satte en elektrod för övervakning på killens huvud. Detta är tydligen rutin efter 42 veckor.

Nu börjar det göra ondare och ondare. Väntar på de sterila kvaddlarna. Vi får in frukost vilket inte står högst på min priolista just för tillfället. Barnmorskan förbereder kvaddlarna och hämtar en kollega då de hjälps åt att sätta dem för att minimera det onda. Hon säger att det kommer göra ont. Jag anser nog då att det ändå inte kan göra ondare än vad det redan gör och att det kommer vara värt det. Sätter mig upp på sängen och de börjar vid nästa värk. Jag trodde jag skulle DÖ! Det var det absolut värsta jag varit med om. Visst, man kan ju kanske förstå att om kroppen ska trigga sin egen smärtlindring så måste det göra ont men detta var så hemskt. Nu kom tårarna. Jag satt och tittade ut mot sundet i Helsingborg där båtarna kom och gick. Folk som rörde sig utanför, bussar som åkte, en helt vanlig måndagmorgon för många. Och där satt jag och höll på att dö. Usch, vad jag inte ville vara där då.

Kanske 5 min efter kvaddelhelvetena kände jag en annan typ av värk. Det tryckte på neråt istället för att göra ont i ryggen som innan och jag var tvungen att liksom låta på ett speciellt sätt när det kom. Jag berättade för undersköterskan att det kändes som krystvärkar. Hon gick iväg och vi satt ensamma en stund.
Efter ett tag kom de in och riggade lustgasen som jag fick prova använda. Jag testade en gång men det var för sent. Nu var det verkligen krystvärkar och då kunde jag fan inte andas i den där masken. Jag var tvungen att vråla =)

Helt plötsligt kom det in en massa människor. Barnmorskan sa att "nu blir det bebis". Av med min tröja fort som fan och två läkare kom in. Det kändes som att det var bråttom men det var ändå lugnt liksom. Som att det var dags helt enkelt. Jag fattade inte då att det var så kort tid kvar. De hade ju sagt innan att man kunde förvänta sig att öppna sig ca 1 cm i timmen. Nu hade det ju gått typ 1 timme från 5 cm.

Fick lägga mig på vänster sida med mitt högra ben upp i ett stöd. Jag höll i undersköterskan med vänstra handen och i mitt högra ben med andra handen. Nu var det bara att krysta på. Det gick så fort. Jag uppmanades att krysta. Jag som fått för mig att man ofta uppmanas till att inte krysta för att man vill att det ska gå långsamt. Här var det bara tuta och köra. Det gjorde jävligt ont!! Det brände och det kändes som jag skulle spricka. Fick varm handduk mellan benen som jag tyckte var skönt vill jag minnas. Jag tror det blev 4 eller 5 krystvärkar med typ 3 krystningar per gång sen kom han ut. Fick upp honom på bröstet och det var så konstigt. Helt plötsligt så bara var han där. Och han är världens finaste!

Bf+15 värkar

Jag har ju definitivt värkar iaf. Regelbundna med typ 7-12 min intervall. Visst, de gör ont när de kommer men det är ju verkligen hanterbart fortfarande. Vet ju inte hur ont det ska göra =) Ska ju ändå till sjukhuset imorgon på överburenhetskoll så om det inte händer nåt mer inatt så känns det ju ändå skönt att ha en tid imorgon så man får en statusrapport.
Shit, nu gjorde en värk rejält ont. Så att man måste stanna upp. Hmm...får se hur natten artar sig. Kan inte fatta att jag snart borde ha en bebis. Det har fortfarande inte blivit verkligt för mig. Jag vet, jag ÄR trög!

Bf+15

Bebisen har fortfarande inte velat komma ut men jag har värkar. De började igår på eftermiddagen och höll i sig på kvällen. Trodde att det skulle bli dags att åka in på natten men jag somnade och nu på morgonen har jag lite värkar. Det gör inte jätteont så det är väl ett bra tag kvar antar jag. Vill få det gjort nu!

Bf+14 Ett litet tecken iaf

Slemproppen har gått. Ingen tvekan om den saken iaf. Visst, det behöver inte betyda att förlossningen är på gång men om man har gått 14 dar över tiden borde det väl ändå vara ett tecken kan man tycka. =)
Vill att det ska dra igång nu! Bring it on! Jag är redo!

Bf+13

Igår var ingen bra dag. Grät typ hela dagen. Kändes så hopplöst. Den kommer ju aldrig ut ju! Nu är jag inställd på igångsättning. Känns lite läskigt. Risken för att det blir kejsarsnitt ökar tydligen om man blir igångsatt och det kan ju tydligen vara ganska jobbigt att bli igångsatt. Man kan ju tro att man är mer peppad nu när det gått så lång tid över men jag blir bara mer och mer opeppad. Uppgiven. Varför kan inget bara vara lätt?? Usch, jag gillar inte mig själv så här. Så här låg.
Blev dock lite gladare igår då jag insåg att det kom lite mjölk ur mina bröst =) Det var så konstigt. Så oväntat. Min syster säger att det för hästar brukar komma mjölk dagen innan. Jag blev lite hoppfull men det verkar ju inte vara nåt på gång ändå. Ingen molvärk, ingen mjölk nu, INGENTING!

BEBIS, KOM NU!!

Bf+11

Ingen bebis!!!
Kanske borde börja jobba igen. Det blir inget känns det som =) Nähä, det var det. Snopet.
Jag undrar hur min förkylning påverkar förloppet. Har läst att förlossningen kan skjutas upp tills man är frisk. Hmm...min sambos fel! =)
Har fått en tid på måndag till sjukhuset. Det är tydligen inget som säger att det blir igångsättning då ändå om allt ser bra ut. Väntans tider!!!
Denna väntan har tom fått min sambo att bete sig helt konstigt. Han som är så stabil började helt oprovocerat och mucka igår när vi skulle sova. Värsta mensmonstret! Då blev jag förbannad. Vafan, visst kan det vara jobbigt för honom också men hallå! Tycker han borde kunna kontrollera sig ändå med hänsyn till mig. Vi har inte bråkat på evigheter så jag tycker det är så onödigt att börja nu. Orkar inte med det!
Jaja...
Nu ska jag flyttpacka.

Bf+9 Ingen bebis än =(

Den vill inte komma ut!!!! Det är jobbigt att bara vänta. Fortfarande förkyld också, tycker lite synd om mig själv nu. Jag vill ju bara sväva runt på en massa rosa förväntansfulla glädjemoln. Det gör jag inte. Jag har snor i hela huvudet, sover dåligt, orkar inte göra nånting och känner mig allmänt hängig.
Jag längtar hem. Vi har bott på annan ort i 1½ år nu och ska flytta den 18/12 (är det tänkt iaf). Hem till vår nyrenoverade lägenhet, våra saker, mina systrar, mina kompisar. Känns som jag levt i exil här i Skåne. Helt avskärmad från allt. Jag har verkligen inget eget umgänge här. Inte så lätt att skaffa i en ny stad, när man dessutom är gravid. Inte direkt så man vill haka på ut på krogen. På jobbet fanns det heller inga lämpliga lekkamrater, jo en, men hon bor 8 mil bort och är värsta partybruden så det har ju inte blivit så mycket umgänge där tyvärr.
Sen blir det ju inte att man lägger manken till när man ändå ska flytta tillbaks. Så nu sitter jag här och väntar på att få tillbaks mitt liv plus min lilla bebis som jag har längtat efter sen jag var typ 16 år. Nu är det kanske bara max en vecka kvar tills bebisen kommer. Borde ju vara så. Har läst att endast 2% går över mer än två veckor (om man har räknat rätt). Ska jag vara en av de 2 procenten??? Hmmm, svårt att få in bebisen och svårt att få ut den. Usch vad jag klagar!!!

Bf+6

Är så ynklig och eländig idag. Sambon passade på att smitta mig så nu är jag dunderförkyld. Sov jättedåligt inatt och vaknade och var jätteorolig. Bebisen har varit så livlig den senaste tiden men inte imorse, trots att jg knuffade på den. Så jag blev jätteorolig och det kändes bara som jag förlorat den och att allt skulle skita sig. Var helt otröstlig. Sambon försökte dock lugna mig, han påstår att han hör hjärtljuden när han lägger örat mot magen. Sen började den böka lite så jag kunde somna om. Känns bättre nu men mår så jäkla dåligt. Både psykiskt och fysiskt. Förkylningen drar iofs nog ner sinnet för så eländig borde jag inte känna mig. Hinner ju oroa ihjäl mig av att bara vänta. Usch! Det måste gå bra! Kan inte sluta tänka på bekanta som förlorade sitt barn för ett år sedan vid förlossningen. Visst, det är ovanligt men jag tänker på det hela tiden. Jag vill ha vår bebis NU!

v.40+4 (bf+5)

Inte en tillstymmelse till tecken på att en förlossning är nära, jag känner mig som jag gjorde för en månad sen. Känns som inget händer. Jag började gråta igår. Jag skäms. Jag skäms för att jag inte vill vara gravid längre. Skäms för att det får mig att gråta av förtvivlan. Tänker på mina nära vänner som kämpar med hormoner och inseminationer och ivf. Jag vet vad jag skulle tyckt om nån som satt och grät när det bara var dagar kvar av en graviditet. Var tacksam för FAN!!! De kommer i vilket fall som helst inte få veta att det är jobbigt. Jag ska väga mina ord noga när jag träffar dem och när jag träffar min sambos bror och hans fru. Där har jag redan fått mig en känga för att jag ansågs klaga över att inte få dricka vin vilket absolut inte stämde. Men jag vet hur känslig man är när man sitter där ogravid så det gäller att passa sig. Jag har ju insett att det är svårare än man tror. Att säga rätt saker, eller rättare sagt inte säga fel saker, i barnlösas sällskap. Det kan räcka med så lite för att det ska bli så fel. Jag får helt enkelt hålla en jäkligt låg profil. Orkar inte med en massa tjafs.
Här kan jag ju faktiskt gnälla lite, så jag passar på...min sambo har smittat mig så nu har jag ont i halsen och känner mig hängig till råga på allt!!!! Bajs!

v.40+2

Ingen bebis här inte!!! Det är så drygt att vänta. Det är ett jäkla väntande hela tiden. På allt ska man vänta. Och jag är en otålig person. Nu är det ju faktiskt inte långt kvar men det är ändå jobbigt!! Tänk när jag höll på med hormonbehandlingar, hur fan stod jag ut? Mina cykler är extremt långa så då var jag ju tvungen att vänta och vänta och vänta....vänta på minus på den där jäkla stickan. Jag kunde ju vänta på mens i 50-60 dgr. Det är ju sjukt lång tid att bara vänta. Sen med gonal-f så sprutade jag ju i 18 dgr och sen insemination och sen vänta på att få testa i typ 14 dgr och det är ju också lång tid. Fy fan vilken jobbig tid. Nu är det ju i sammanhanget kort tid kvar och jag är ju så glad att behandlingarna lyckades men jag kan nog inte slappna av riktigt förrän bebisen verkligen är ute och mår bra. Jag vågar inte.
Kom igen nu bebisen!
Jag ska passa på att putsa fönstren nu faktiskt, inte för att jag tror så mycket på att det får bebisen att titta ut men de är för jäkla skitiga och jag har ju liksom inte så mycket annat för mig.

39+3

Ingen bebis än...vet att det står 0 dgr kvar på min räknare men den är utifrån min egna beräkning. Blev framflyttad 3 dgr på RUL. Har inte haft en enda värk sedan sist. Känns som jag kommer vara gravid för resten av mitt liv. Är inte desperat ännu men kan tänka mig att jag blir det om det dröjer allt för länge. Jag går ju bara och väntar nu. Orkar ju liksom inte ta tag i nåt direkt. Känner mig så stor och seg. Jag längtar så mycket! Ibland känns det som jag inte är gravid dock, trots magen. Känns som jag bara inbillat mig. Jag är rädd tror jag. Rädd för att nåt ska skita sig. Det är ju så nära nu. Kan inte föreställa mig att det kan komma ut en riktig bebis ur min kropp när som helst. Det är så overkligt.
Jag vill att det ska sätta igång nu!!!

Magbilder

v.27 Lite rundare...

v.23 Trodde inte jag kunde bli större...haha...det kunde jag.

v.11 Börjar bli en liten mage. Tyckte att jag var jättetjock då men nu ser jag annorlunda på saken. Man ser ju liksom en skåra mitt på magen!! Snart ska jag bli smal igen =)

Tack gode gud att det finns Gonal f, annars hade mina chanser att bli gravid varit väldigt små.

38+3

Inga fler värkar här inte. Bebis rör sig men inga känningar om att nåt är på gång tyvärr. Jag längtar så mycket =) Dessa dagar känns ju längre än alla andra månader som varit!
Jag tycker att det är så otroligt att jag har en bebis i magen, kan för det mesta inte fatta det. Det är ju mer NÅT där inne. Min hjärna har svårt att fatta att det är en bebis. Och att den ska komma ut. Jag är rädd för att det ska skita sig nu på upploppet. Inte jätteorolig men jag vågar liksom inte ta ut nåt i förskott. Vi kämpade ett bra tag och nu är det så nära. Snälla snälla, låt allt gå bra!
Jag känner mig som ett barn på julafton men jag har ändå en slags "snart är det över"-känsla. Som när man ska göra nåt roligt så längtar man så mycket och sen så blir det så tomt när det är över. Detta är ju egentligen tvärtom. Det är ju efter förlossningen det börjar. Livet kommer aldrig mer vara som det är nu. Det kommer vara så mycket roligt hela livet, det är min plan iaf =)

Testkörning av BB och förlossningen

Jag ringde in tillslut iaf...vid 01:30 nångång. Då hade jag inte jätteont men var lite orolig för bebisen. De tyckte jag skulle åka in för säkerhetsskull. Sagt och gjort. Bara att packa ihop lite grejer och åka in. Fick ligga med ctg ett tag och det kändes och klämdes. Ingen bebis på G iaf så det var troligtvis bara förvärkar. Fick 2 panodil, en bricanyl för att minksa värkarbetet och en tablett att somna på. Började göra mer ont i bilen på väg hem. Försökte somna men det gjorde för ont, gick upp och liksom hängde över strykbrädan, duschade, det blev inte bättre. Det gjorde verkligen ont!
Ringde in igen och det var ju bara att klä på sig och åka in igen...
Väl där blev det ctg igen, allt såg bra ut, bebisen verkade inte påverkad av mina värkar så det var ju skönt. Tillslut gjorde det så ont så jag var tvungen att spy. Fick en morfinspruta för att kunna somna och vid 06:30 fick vi ett rum på BB. Sov till 09:30 då jag vaknade av smärtan. Försökte resa mig upp ur sängen men kände att jag skulle svimma så jag ringde på barnmorskan. Hon kom och jag fick ett nytt ctg, det var tydligen en typsik morfinkurva...typ helt slät =)
Det klämdes och kändes och då började det göra riktigt ont igen, som värsta krampen i hela magen. I slutet av krampen var jag tvungen att spy igen. Sen var det över. Var kvar för övervakning till eftermiddagen. Hade tydligen något förhöjt värde på nåt som påvisar en pyttepytteinfektion men det var nog inte därför jag hade ont i magen. Var inne idag och lämnade ytterligare prover och det var minimalt högre än normalt så nu väntar jag på urinodlingssvar. Kanske en urinvägsinfektion men troligtvis inte.

Nu i efterhand känns det som jag drömt alltihop =) Var väl inte vid mitt fulla medvetande iofs.

Bebisen får väldigt gärna komma nu. När som helst går bra. Jag är redo! Det var ju bra med det som hände, nu har jag ju värmt upp lite. Det känns bra. De var så otroligt bra på sjukhuset (Helsingborg). Man kände sig så omhändertagen så det känns jättebra inför vad som komma skall.

Min teori varför detta hände är att jag slutade jobba i fredgas. Jag har jobbat mycket den sista tiden och jag är sån som blir sjuk när jag blir ledig för det är då jag tillåter mig själv att vara sjuk. En teori iaf. Kanske även därför min mamma har fått oss tre barn så sent, hon har helt enkelt inte tagit sig tid att föda så därför har vi kommit när det verkligen är kris liksom.
Nu har vi iaf förberett en massa så det är bara att komma lilla bebis. KOM!!!

v.37+6

Inte mycket skrivande här inte...
Har iaf kommit så långt som v.38, går in i v.39 imorgon. Fortfarande väldigt overkligt. Trodde nog att det skulle kännas mer verkligt för varje vecka men det är nästan tvärtom, jag måste vara trög! Bebisen lever om ganska mycket, iland så att det är obehagligt. Den känns så stor =)
Vaknade inatt av värkar, dessa har suttit i hela dagen. Det gör ju inte jätteont men de känns. Blir så orolig. Det är väl normalt som allt annat verkar vara. Vill inte ringa in och fråga heller, känns så hysteriskt. Jag är så inställd på att bebisen kommer komma sent, säkert två veckor. Mamma har gått över med alla tre men det garanterar ju inte att jag kommer göra det. Bebisen kan ju faktiskt komma när som helst nu. Den är ju färdigbakad så det är bara att komma ju! Jag vill ju inget annat men det känns lite läskigt, tänk att det kan vara dags snart. Shit!
Jag anser mig vara ganska tuff och modig men jag måste erkänna att det känns läskigt. Det är väl detta med att man inte kan föreställa sig hur det blir. Jag har ju ingen aning vad som väntar. Sen är det ju så jäkla overkligt alltihop. Att det ska komma ut en levande bebis som blev till inuti mig och som har levt i min mage i 9 månader. Sjukt!

Har tvättat babykläder idag. Fick lite panik inatt över att inte ha förberett nåt så vi tvättade lite kläder som vi fått av en kompis. Känns konstigt att hänga upp en massa pyttekläder, vem ska ha dom på sig? Kommer vi verkligen komma hem med nån som ska ha de kläderna på sig? Kommer det verkligen vara en bebis som ska ligga i vagnen vi köpt? Jag kan inte FATTA det.

Hoppas bebisen kommer snart, vi längtar så mycket!!!

v.29+1

Jaha, då har jag gått in i v.30. Mår faktiskt väldigt bra just nu. Börjar dock bli stor så det är lite svårt med att knyta skor osv. Annars har jag nog inga direkta krämpor, inte som jag vill dela med mig av iaf =) Det finns ju faktiskt vissa krämpor som jag inte vet hur jag ska hantera (läs hemorojjder). Jag pallar bara inte att ta tag i det men så småningom måste jag väl =( Usch usch usch...

Imorgon är det det 1:a utav tre tillfällen i föräldrautbildning hos MVC. Ska bli skoj, eller skoj och skoj, det känns iaf som att det går framåt. Jag tycker inte jag har varit på så många besök hos MVC och det känns liksom bra att vara där, det känns mer verkligt på nåt sätt. Har inte nästa barnmorskebesök förrän nästa vecka dock. Jag är lite nyfiken på magutvecklingen. Vi pratade inte om det sist och jag är orolig att jag inte växer osm jag ska. Hon skulle ju säkert sagt nåt om nåt inte stämde men jag vill höra det från henne. Jag går inte upp nåt i vikt och har inte gjort det på ett bra tag. Det känns ju som att magen blir större men jag blir ändå orolig. Jag har inte ändrat kosten men det kanske det som är grejen, barnet kräver väl mer näring och det måste ju komma nånstans ifrån så då tar den väl det från mig då, så jag blir smalare förutom på magen. Får väl höra om jag behöver få i mig mer energi. Har väl totalt gått upp 10 kg sedan inskrivningen men har stått still i 6-7 veckor nu.

Drömde häromnatten att bebisen var missbildad, jag vill inte drömma sånt!! Jag försöker att inte tänka på sånt, de allra flesta barnen som föds är ju "normala" men vad jag drömmer om på natten är ju svårt att styra tyvärr.

Jag är så nyfiken på bebisen därinne...vem är det egentligen som ligger och sparkar i min mage!? Jag längtar sååå mycket efter bebisen! Jag är så lycklig över att få uppleva detta. Det känns helt otroligt!

Tillfällig oro v.26+6

Jag har faktiskt inte oroat mig mycket på länge men igår slog oron till akut. Jag satt framför datorn på jobbet då jag plötsligt fick en suddig, flimrig fläck i synfältet. Jag såg inte vad det stod på skärmen. Denna suddiga grej blev sen större och större och större så att den i princip tog upp hela datorskärmen. Jätteobehagligt!! Sen försvann den. Den var där i ca en halvtimme. Självklart googlade jag ju på det och det första man får upp är havandeskapsförgiftning. Jag blev så jäkla skraj, jag såg framför mig det värsta tänkbara och hela jag var bara uppfylld av rädsla. INGET får hända med min bebis!!!! Så är det bara.

Jag åkte hem och sen dess har inget hänt. Jag lugnade ner mig och bestämde mig för att inte tro det värsta...det är säkert bara trötthet, järnbrist eller nåt annat. Kommer det tillbaks får jag ju ringa såklart men tills dess så förutsätter jag att det inte är någon fara.

Sambon åkte dessutom iväg igår och ska vara borta hela helgen så jag kände mig så övergiven och ledsen. Jag känner ingen i denna stad vi bor i så det blir väldigt ensamt när han åker iväg =( det var dock bara en dipp. Det kan vara rätt så skönt att vara själv också.

Nu är det 91 dagar kvar till BF (räknaren går 3 dgr för fort). Jag LÄNGTAR!!!!!! Jag drömmer ibland om bebisen, det är så mysigt! Tänk att få hålla i sitt barn! Det är fortfarande väldigt overkligt för mig och jag vågar liksom inte tro att det kommer hända. Tur är att dagarna och veckorna går ganska fort när man jobbar. Det är skönt!

Imorgon går jag in i v.28...JAG (!) går in i v.28...helt sjukt! =)

Jobbtristess och humördipp

Det händer inte ofta men idag är en sån där skitdag. Jag tycker jobbet suger, överreagerar på saker som händer och sägs så nu när jag kom hem storbölade jag.
Det är inte så lång tid kvar och jag ska vara glad att jag faktiskt har 3 mån av en graviditet kvar. Förra året var det månader av väntan på att få börja behandling och det suger. Detta är ju enbart positiv väntan men jag längtar sååååå mycket efter bebisen.
Nä, det är bara att ta nya tag. Imorgon får lov att bli en bättre dag! Jag har ju för fan en bebis i magen så jag kan väl ta mig i kragen och bara vara glad!!! Skita i jobbet. Varför måste jag alltid prestera så jävla mycket hela tiden?!

v.23+5

Hallå hallå!
Det var vääääldigt längesen jag skrev nåt. Vet ej varför egentligen. Tror jag har känt att det är bäst att inte skriva så mycket om graviditeten. Det kanske känns som tiden går fortare då plus att man blir mindre nojig om man inte ältar allt och berättar om det hela tiden.

Nu är jag iaf i v.24!! Känns helt sjukt! JAG! GRAVID! I V. 24! Trodde aldrig det skulle ske. Jag är så tacksam för detta. Att få uppleva en bebis som sparkar i magen på en. Det är underbart!

Innan jag blev gravid trodde jag verkligen att ingenting längre skulle kännas som ett problem. Allt skulle bara vara underbart hela tiden. Det är det inte. Inte på långa vägar. Jag är nog inte så jätteförtjust i att vara just gravid. Det är lite segt. Innan jag blev gravid så skulle jag nog kunnat döda någon som sa så. Va bara tacksam för FAN! Men nu är man ju här och detta är min vardag nu och det är ju inte själva graviditeten man längtar så mycket efter, det är ju resultatet. Och att först vänta lääänge på att bli gravid för att sedan vänta ytterligare 9 månader för att få sin familj är inge skoj. Jag vill ju träffa bebisen NU! Vem är det som ligger där inne egentligen? Är det en flicka eller pojke? Hur ser h*n ut? Jag vill veta! =)
Jag är ändå sååå otroligt tacksam för detta och ibland glömmer jag liksom bort att jag faktiskt är gravid. Som om jag bara har inbillat mig alltihop.

Jag är fortfarande ganska orolig vilket säkert har bidragit till att jag inte går runt och bara är sådär gravidlycklig som jag trodde att jag skulle vara. Det blev ju aldrig att vi firade att vi äntligen blivit gravida. Först av osäkerhet pga medicinens eventuella påverkan på plusset och sen den ständiga oron för missfall de första veckorna. Nu är jag inte längre orolig för missfall men det finns ju tuuusen andra saker att oroa sig för. Det funkar ju inte att säga "efter ultraljudet, då minsann ska jag sluta oroa mig". Det kommer ju hela tiden nya saker! Jag njuter iaf lite mer nu. Nu känner jag ju den varje dag. Men även det är ju ett orosmoment, om den kanske sparkar mindre en dag eller att jag inte känner nåt då jag vanligtvis brukar, då blir jag ju livrädd.

Äntligen kan jag iaf verkligen känna glädje med andras barnlycka. Det har jag tyvärr inte kunnat innan av förståeliga skäl. Vi har umgåtts med de kompisar som fick barn förra året under semestern. Och det är ett gäng. Typ alla! Det har gått väldigt bra, bara det att det får oss att längta så mycket. Men vår tur kommer nu. Det är bara 16 veckor kvar och jag är så lycklig över det!

kram

v.8+6

Imorgon går jag in i v.10. Känns helt otroligt! Ibland glömmer jag bort att jag är gravid. Trodde ju att jag bara skulle sväva runt på rosa moln den dagen jag blev gravid (om jag nånsin skulle bli det). Jag svävar inte runt på några moln överhuvudtaget. Det kanske kommer när magen börjar märkas.
Jag är fortfarande rädd för missfall och håller andan ibland när jag går på toa. Tittar ju slaviskt på pappret som jag gjort de senaste två åren. Tidigare efter eventuell ägglossningsförberedelser och nu efter rosa.
Jaja, jag kan ju inte göra nåt åt det. Det som sker det sker.

Jag har fortfarande lite svårt för lagad mat. Särskilt kött som jag tidigare älskat. Sambon stekte en oxfilé häromdagen men det gick absolut inte ner. Usch! Så det blir en hel del mackor. Ska tvinga i mig nåt lagat ikväll iaf. Annars är det bara trötthet, ömma bröst och nattkissande som vittnar om att det lever nåt därinne. Jag måste fråga min sambo varje kväll om det faktiskt är så att jag är gravid. Har inte fattat det än.

Jag lever nog lite mer i nuet nu iaf. Nästa nedräkning är väl till hälsosamtalet hos mvc på måndag och sen till inskrivningen några veckor senare. Jag är iaf inte helt besatt av att dagarna går längre. Det är ju bra.

8+2 Bra dag

Han eller hon lever! Det var skönt att få se ett pickande hjärta idag. Sambon fick nog in det i skallen mer än vad jag fick. Det känns fortfarande overkligt men jag är glad. Och mindre orolig. Vi fick med oss tre bilder på en liten klump =)
Nu är det bara att ringa mvc där vi bor så nu har RMC Malmö gjort sitt (för denna gång iaf). Gyn lugnade mig rejält så jag ska sluta oroa mig nu. Nu ska jag bara njuta! Skiter det sig så skiter det sig. Då får jag ta det då.

v.8 (7+6) orolig och ledsen

Usch! Jag läste precis Jessicas inlägg om missfall idag. Varför!? Det är så orättvist! Började gråta när jag läste det. Det är så hemskt. Varför kan man inte få behålla det när man kämpat så länge? Hur mycket måste man stå ut med egentligen?

Detta gör mig ju inte mindre orolig inför morgondagen. Jag vet ju att jag inte kommer dö av sorg om det inte lever men det känns så. Dö av hjärtesorg. Dö av längtan. Dö av rädsla att återigen behöva kämpa så mycket och må så dåligt. Jag vet att jag måste tro att det kommer gå bra men jag måste även vara förberedd.

Skönt att det är på morgonen, jag skulle inte kunnat jobba annars. Ska gå och lägga mig tidigt ikväll så väntan blir lite kortare. Usch! Jag kände innan idag att det ändå var OK. Jag var lugn men inte nu längre.

v.8 (7+5)

Dagarna går...långsamt. Fortfarande plus. Vågar inte riktigt skriva fortfarande gravid än...låter så konstigt. Jag ska på första vul:et på torsdag. Jag är asnervös. Det måste gå bra. Jag vet inte vad jag gör annars.
Jag borde kunna vara lugn. Jag har symptom som ömma bröst, större bröst, synliga ådror på brösten, måste kissa på natten, trött och svullen. Och testerna visar ju plus...testar bara en gång i veckan nu =) (borde köpa aktier i clearblue)

Det borde vara sant. Jag borde vara gravid men jag har så svårt att få in det i min skalle. Förhoppningsvis blir det verkligare på torsdag, om allt går väl.

Jag har hela tiden trott att alla vardagliga problem kommer lösas om/när jag väl blir gravid. Inget spelar då någon roll för jag skulle vara så lycklig. Jobbet skulle gå som en dans för jag skulle ju vara gravid och allt bara är toppen.... det är inte riktigt så har jag insett. Jag oroar mig fortfarande...och räknar ned. Allt är en enda lång jäkla nedräkning för mig. =)

Jag måste börja leva i nuet lite mer.

Efter torsdag =)

Koncentrationssvårigheter

Usch! Tanken var att jag skulle jobba hemifrån idag...har inte sovit bra pga min ischias. Har haft rejält ont. Att jobba går väl mindre bra. Har inte jobbat alls om jag ska vara ärlig. Jag kan inte koncentrera mig på nånting längre. Är trött och apatisk och smått illamående. Jag får så dåligt samvete när jag inte sliter som ett djur då jag är van vid det. Vet inte riktigt var jag ska ta vägen...känner mig uschig som fan.
Jag vet att jag inte ska klaga...jag har ju fått mitt plus nu så jag ska bara vara tacksam men det är så svårt. Jag är supertacksam men jag är så otålig och denna väntan och ovissheten tär mer på mig än behandlingarna konstigt nog. Det har väl med kroppen och hormonerna att göra också.

Ska iaf till naprapaten kl 13...hoppas han kan göra nåt för mig. Efter det SKA jag jobba. Jag måste.

Ska ta mig i kragen...snart =)

v.5+2

Dagarna går...både långsamt och snabbt. För varje dag som går börjar jag känna mig lugnare. Längtar otroligt mycket till ultraljudet som är 16/4. Snälla låt det vara en levande liten prick därinne! Nu har jag ju verkligen börjat hoppas och vågat känna att det kanske blir nåt denna gång.

Det var inte förrän idag jag började känna lite illamående...tidigare har det bara så lite att jag tänkt att jag bara inbillar mig. Men idag har jag verkligen mått illa. Det ser jag som positiva tecken. Annars är det bara ömma bröst och trötthet. Och ischias....som f-n!!! Har problem att ta mig ur sängen, soffan och bilen...det gör asont! Min kiropraktor säger att det är hormonellt och jag har ju haft det många gånger tidigare men nu är det rejält illa. Hoppas det går över snart. Gick ut p åen promenad för jag tänkte att det skulle göra mig gott men det blev bara värre. Jaja...jag har lovat mig själv att inte klaga en sekund om jag skulle bli gravid men detta är ju nåt jag haft länge som bara blivit värre så då tillåter jag mig att klaga lite... =)

Än så länge har jag eller vi inte vågat glädjas åt detta...det var så oroligt i början och nu har det gått två veckor sedan det första plusset men man fattar ju det knappt. Kanske blir till att fira lite efter ett förhoppniongsvis lyckat ultraljud.

God kväll!

Kan det vara sant!?

Jag har hållt mig borta lite från nätet denna behandlingsomgång. Känns som tiden går fortare då jag inte ältar symptom mm varje dag.
Första inseminationen funkade inte. Mensen kom på BIM som vanligt. Nya tag och nya sprutor =(

Hade precis börjat ta ut förlusten i förskott i förrgår. 10 dgr efter insemination 2. Skrev ett inlägg om det på fl. Tyckte att man borde känna nåt. Typ en kvart efteråt börjar det mola i magen. Då började hoppet smyga sig på lite trots allt. Dagen efter, molandet fortsätter. Börjar fundera på andra tecken. Har haft jätteproblem med ichias och min kiropraktor säger att det kan vara hormonellt vilket jag tycker verkar logiskt om man nu i efterhand tittar tillbaks på de gånger det har varit som värst. Hmm...vad mer...det låter konstigt men nu och vid det tillfälle jag fick ett tidigt mf så drömde jag konstigt. En annan sak var att jag helt plötsligt började böla till programmet som handlar om Arlanda, scenerna där folk står och väntar på anhöriga eller gäster. Helt sjukt, det gick inte att hejda!
Så, igår när jag kör hem från jobbet bestämmer jag mig för att testa. Ett definitivt plus dyker upp till min förvåning. Jag behöver inte ens vrida och vända och använda fantasin för att se det. Det fastnar till och med på bild!!! =)

Blev ju självklart helt överlycklig till att börja med men snart kom ju tanken på att tänk om det är pregnylen. Igår var det 12, 5 dag sedan pregnylen och jag har läst om allt mellan 7-14 dgr men det verkar som de flesta säger 10 dgr. Testade nyss och fortfarande plus. Visst måste det vara plus då!?

Snälla, snälla, snälla!!!!!! Låt det vara ett riktigt plus och att det vill stanna hos mig!

Så nu återstår en olidlig väntan på ett definitivt plus. Har bim på söndag så det är ju en milstolpe, sen att plusset ska hålla i sig. Ska testa och se om plusset blir starkare och starkare, då kanske jag kan pusta ut lite men annars vet jag inte hur jag ska klara mig. Det bara SKA funka denna gång!

Så är det bara!!

Väntan

Nu är det 6 dgr sedan inseminationen. Tiden går både långsamt och fort. Önskar dock att den gick fortare, att man kunde snabbspola till BIM.
Jag har BIM på alla hjärtans dag. Tänk om man kunde få ett plus då! Symptom än så länge är molvärk och något ömmande bröst. Kommer nog tjuvtesta innan men jag vill vänta tills pregnylen eventuellt är borta. Vill ju inte få falska förhoppningar.

Jag är livrädd nu för att det inte kommer bli nåt. Efter inseminationen var jag hoppfull, då hade jag ju bävat så mycket för det och det gick bra. Nu är det ju nåt nytt att bäva för. Jag vet att chansen är liten att det faktiskt blir nåt men jag pallar det ändå inte. Jag vill inte vänta längre. Det är dags nu.

Många runtomkring är gravida eller har nyss fått och jag pallar inte gratulera. Jag pallar inte att se deras bilder där lyckan bara svämmar över. Jag orkar inte köpa presenter. Jag orkar inte höra om deras "besvär". Jag vill inte se magbilder som profilbilder på facebook. Jag orkar inte!!!

Snälla ge mig ett plus denna gång!

Inseminationen äntligen utförd

Nu är det äntligen gjort. Inseminationen som jag längtat så mycket efter. Har varit så nojjig över allt. Om jag skulle svara på medicinen framförallt. Är överlycklig över att det blev så pass bra redan första gången. Har ju inte tidigare fått ägglossing av Pergotime så jag har varit orolig.

Inseminationen gick jättebra, det var ju verkligen in-ut-sprut på typ 2 min, inkl vul! Snabba puckar. Kom dit först vid elva och sambon fick lämna spermier. Kom tillbaks vid ett och fick sitta och vänta i ett litet bås i ca 1h. Lite drygt. Sen när vi väl kom in så gick det ju jättefort.

Så nu är 41 miljoner simmare på väg till sitt mål. Förutsättningarna kunde tydligen inte vara bättre. 41 miljoner var tydligen ganska otroligt plus att slemhinnan såg super ut samt ett ägg som var på väg att släppa. Har ju verkligen alla förutsättningar så hoppet är väldigt stort nu. Jag vet hur förkrossad jag blir om det inte blir nåt men jag kan inte göra nåt åt det. Trots de 20% så hoppas hoppas hoppas jag. Kan inte låta bli. Snälla ge mig ett plus!

Vid vul:et trodde läkaren att ägget skulle släppa om ca 10-12 h. Efter ca 6 h fick jag jätteont i magen, som jag fått även vid mina två (!) andra ägglossningar. Vet bara inte när själva ägglossningen sker. Är det när det börjar eller när det slutar? Det höll i sig i drygt 12 h. Hoppas bara simmarna klarar sig men det ska de väl göra. Får lov att backa upp med lite nya ikväll =)

Så nu är det ca 15-16 dgr till test. Spännande, hoppfullt, förtvivlat, nervöst. Allt på samma gång.

Jippie!!

Var på andra vul:et idag. Sprutdag 17. Och tro det eller ej men där var ett ägg, på 17 mm!! Känns som värsta segern. Har varit så orolig att det inte ska fungera då jag inte fått ägglossning med Pergotime. Är inte van med positiva nyheter på vul men äntligen idag.
Så imorgon kl 13 ska jag ta Pregnylen och på onsdag kl 13 är det dags för insemination. Äntligen!!!!
Bara allt funkar nu, att det verkligen blir ägglossning, men det borde det väl bli med Pregnylen. Är iaf väldigt förväntansfull och glad och nervös och spänd. Allt på samma gång.

En milstolpe avklarad. Nu är det "bara" resten kvar. Jag VILL så jäkla gärna att detta ska funka. Jag har så stora förhoppningar och jag vet att jag kommer bli förkrossad om det inte funkar. Det måste funka!

Hopp trots negativt vul

Var på vul i måndags. Borde varit beredd på att det inte skulle varit nån blåsa på gång, det är ju aldrig det! Hoppades ändå på att gonal f skulle vara nåt mirakelmedel som skulle få mina äggblåsor att blomstra. Snabbt. Men icke. Bara att spruta på, minst tom måndag då jag ska på nytt vul. Måtte det vara en blåsa på G då. Är ändå glad att jag sprutar för det är ju "bara" att fortsätta. Pergotime är ju liksom kört när man väl har tagit sin kur för den cykeln.

Så idag är det sprutdag 12. Börjar få liiite känningar i äggstockstrakterna så nu har den stora hopperioden inletts. Hopp om äggblåsa, hopp om ägglossning, hopp om plus. Det är nog lika bra att ha sex regelbundet from nu. Tänk om vi missar ägglossningen. Det får bara inte hända.

Jag fattar inte hur jag mitt i all deppighet och förtvivlan ändå kan ha ett sånt hopp om mirakel, som tex på vul:et i måndags. Jag fantiserar om att jag faktiskt blev gravid vid senaste ägglossningen men att jag är en sk. låghormonare som inte får utslag på gravtesterna. Trots mens, trots att jag ätit p-piller en månad, trots mens efter p-pillerna, trots gonal f. Så fantiserar jag om att jag är en av de där som man läsa om, de som mot alla odds inser att de är gravida vid ett vul. Jag vet att det är löjligt men jag har nog väldigt bra fantasi. Eller så är jag desperat.

Nu är jag ju verkligen inte gravid, jag är lika ogravid som alltid. Men nu har jag ju ändå fått se det på en skärm.

Kriget mot ångesten

Min absoluta favortidag i veckan är fredag. Speciellt på eftermiddagen runt tre-, fyratiden sådär. Man har avverkat en arbetsvecka och helgen stundar. Man ska strax åka hem och äta gott och öppna en flaska rött. Kanske lyssa på lite musik, glo lite på TV och bara njuta av att vara ledig.

Sen blir det lördag och ångesten försöker ta plats. Den där känslan som dyker upp när som helst för att sen försvinna och sen komma tillbaks igen. Jag får kämpa för att hålla den borta. Korta stunder kan jag njuta men sen kommer känslan tillbaks. Så här har jag alltid haft det. Varför inte bara njuta av helgen!? Jag njuter som mest strax före roliga händesler, sen när det väl är dags är det ju snart slut. Jag försökte att under nyårshelgen bara vara här och nu. Suga in varenda detalj av nuet och bara vara. Det gick sådär.

Idag är det sprutdag 7 med Gonal f och jag har kommit ur den värsta svackan jag nånsin varit med om. Den har legat där och pyrt för att utlösas förra lördagen då jag fick ett mail med en länk till en av mina bästa kompisars vi-är-världens-lyckligaste-familj-med-barn-och-ska-snart-gifta-oss-blogg. Det var för mycket. Han var ju den som alltid varit rädd för att binda sig och nu har han sprungit om mig med stormsteg. Han är den som får mig att känna mig mest omsprungen, jag som alltid velat ha barn och familj och kämpar varje dag för det blir omsprungen av kompisar som fick för sig att skaffa familj igår. Jag vet att det inte är en tävling men jag vill ju så gärna och det är stressande att se alla runtomkring mig skaffa familj.

Snart är det iaf dags för vul. Längtar. Är det för mycket begärt att be för att det finns nån liten äggblåsa där som vill växa till sig. Hoppas.

Att se fram emot:
19/1 Vul
22/1 frisör
23/1 Mustasch spelar på KB i Malmö

Deppväder

Har varit hemma från jobbet idag också, är fortfarande förkyld. Och deppig. Och har ont i huvudet. Och har ichias. Allt kom verkligen på en gång, det har en förmåga att göra det. Förkylningen spelar nog in en del tror jag.

Var iaf ute och gick en runda och det var gråare än gråast ute. Blev konstigt nog lite gladare, eller mindre ledsen, av att känna att vädret deppar med mig. Fotona är tagna vid ettiden idag.

Sprutdag 4 och första besöket hos psykolog

Igår tog jag tag i saken och bestämde mig för att gå till psykolog. Svärmor rekommenderade en och jag fick komma på det första besöket redan idag.
Det var väl bra, kanske. Vet inte. Jag har lite svårt för deras snack. Hitta den lilla flickan inom mig osv. Har en ganska jobbig historia som självklart påverkar mig och som jag hitills aldrig sökt hjälp för. Ska ge det ett försök iaf.
Var dock tvungen att protestera då hon sa att det här med att skaffa barn har ju så mycket med psykologi att göra och det hjälper att inte fokusera på det så mycket! Yeah right! Bullshit!

VARFÖR säger alla att man ska sluta tänka på det??????

Idag är det iaf sprutdag 4 och en dag närmre vul. Längtar. Och efter vul:et kommer jag längta till nån annan milstolpe. Livet är en enda stor nedräkning. Jag har alltid räknat ner. Tills jag går ut högstadiet, tills jag slutar gymnasiet, tills jag slutar på KTH, tills det är semester, tills jag......bara det att nu handlar det bara om reproduktion. Tills jag får mens, tills jag får äl, tills jag ska på vul, tills jag ska börja med sprutor, tills jag ska insemineras, tills BIM......

Hur ska man kunna leva i nuet när man absolut inte vill vara där?

Sprutdag 2

Så, nu har jag tagit den andra sprutan. Det är helt OK. Är bara orolig att det är för liten dos, tar nu den minsta. Tänk om det inte blir nåt ägg?

Önskar att tiden kunde gå lite fortare...blir galen av all denna väntan. Har väntat så länge jag kan minnas nu.
Hela min tillvaro går ut på att vänta och att räkna ner till saker. Jag kan inte leva i nuet. Det går bara inte. Kan inte fokusera på jobbet, det känns så fruktansvärt oviktigt. Hur klarar man av att leva under tiden man håller på med detta egentligen? Jag skulle vilja fast forwarda till den dagen jag får ett plus på stickan.

7 hela dagar tills vul:et. Längtar.

Äntligen mens!

Nu har mensen kommit igång ordentligt. Trodde inte man kunde bli så glad för mens.

Så nu blir det sprutpremiär imorgon. Spännande.

Är faktiskt hemma från jobet idag pga att jag i 5 veckors tid varit krasslig. Ena dagen känns det som jag är på bättringsvägen och andra dagen känns det som jag är på väg att bli sämre igen. Är så trött på detta nu. Har ett nytt jobb som kräver att jag är på topp för att orka med. Har fått en tid till vårdcentralen nu så jag hoppas på nåt dunderpiller. Bara detta inte ställer till med nåt i behandlingen.

Tillfällig dipp

Gårdagen började bra, jag var ganska glad, jobbångest till trots.
Väntar ju på men så jag kan börja spruta. Är på G.

Sen fick en kompis oväntat en flicka, 4 veckor för tidigt. Vet inte varför jag reagerar så starkt men jag kan inte hålla tillbkas tårarna längre när kompisar får barn. Det är så magiskt för mig. Jag gråter inte främst för att jag tycker synd om mig själv längre, utan jag gråter för att det är en sån otrolig händelse som sker. Tänk att föda ett barn! Jag skulle ha frågat ut mina vänner om hur det känns om jag kunde men jag klarar inte av det. Jag har inte kommit till det stadiet att jag kan prata med dem om barn. Jag får en klump i halsen och ögonen tåras.

Jag önskar så otroligt mycket att jag får uppleva det som många av mina nära vänner nu får uppleva. Jag måste få uppleva det.

Jag ägnade resten av kvällen med att gråta och apatiskt bara vara. Jag är så rädd att det kanske aldrig blir vår tur. Det är min värsta mardröm.

Den här tiden vi har försökt få barn har jag mer och mer börjat känna mig som en åskådare till resten av världen. Jag kan skratta och verka glad och delaktig men jag känner mig frånvarande.

Jag vill bli närvarande igen!

Hopp...

Kliniken ringde faktiskt upp. De vill att jag ska få en blödning innan jag börjar med gonal f. Hoppas mensen kommer snart...helst NU! Vill ju börja spruta.

Helt plötsligt har hoppet åter infunnit sig. Känns liksom som jag börjar på ny kula nu. Nytt år, inseminationsförsök, gonal f (som jag har höga förhoppningar på). Nu jäklar ska det gå! Under den här tiden vi har försökt så har vi ju egentligen bara haft kanske 2 chanser så jag troligtvis bara har haft 2 ägglossningar. Jag vet ju att chansen vid varje ägglossning är ganska liten men de flesta av mina kompisar har lyckats på första eller andra ägglossningen. Hade de extrem tur bara?
Gyn säger att det är ca 20% chans vid insemination. De är ju jäkligt lite alltså, jag måste tänka att det kommer gå. Det ska gå! Det är vår tur nu...

När börja spruta?

Kliniken har julstängt och innan jul när vi pratades vid bestämde vi att jag skulle äta p-piller tom igår (nästan en hel karta). Då skulle cykeldag 2 ju bli imorgon och ja skulle börja spruta gonal f men är det oavsett om jag får mens eller inte?? Jag känner ju att jag kommer få mens vilken dag som helst men jag tror inte att den kommer idag. Vi la ju upp ett schema utifrån att jag skulle sluta med p-piller den 4:e och hon sa inget om att skjuta på sprutandet om mensen inte skulle komma idag. Hmm....har ringt till deras telefonsvarare och lämnat mitt nummer men det är ju inte så troligt att de ringer.

Hur ska jag göra?

Låt bloggandet börja...

Nu jäklar börjar jag blogga, det brukar ju sägas att det är bra att skriva av sig så jag ger det ett försök. Det kan iaf inte bli sämre.


Har precis kommit "hem" efter julfirande i Stockholmstrakten och Dalarna. "Hem" är numer Skåne dit vi flyttade i somras efter ett ryck framförallt jag fick. Sambon är skåning men vi har bott i Stockholmstrakten fram tills i somras. Sa upp oss och drog hit. Jag blir sån som vill fly. Det blir aldrig som jag tänkt mig och har bestämt mig att aldrig mer fly. Gräset är fan inte grönare på andra sidan!


Anledningen till flykten denna gång är vår barnlöshet. Här kommer en lång resumé:


Hösten 2006: Slutar med minipiller som jag ätit i många år. Det sägs ju att det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång efter mångårigt p-pillerknaprande. Har "säkert" sex under några månader men det skulle ju inte vara hela världen om jag skulle bli gravid. Sambon var ganska motsträvig till det här med bran och jag körde på med argument som "sånt här kan ta flera år" och "chansen är så liten" osv. Innerst inne hoppades ju jag på att jag mirakulöst nog skulle bli på smällen direkt trots det säkra sexet.


Maj/juni 2007: Bestämmer oss för att det är dags (läs: jag övertalar sambon om att det är dags).
Det är även nu som jag faktsikt börjar läsa på om hur det fungerar. Jag var så pinsamt oinsatt i hur kvinnokroppen och befruktning går till. Jag verkar inte vara den enda heller, jag kan inte påstå att en enda tjejkompis har bra koll på hur kvinnokroppen funkar konstigt nog.


Tidigare, i tonåren, har jag minnen av att jag efter lite illamående och slarv med p-piller har gjort gravtest, typ dan efter sex. Haha... jag har även tagit dagen-efter-piller flertalet gånger. Om jag bara hade vetat hur jäkla svårt det är att bli gravid.


Jag har alltid vetat att jag skulle få det svårt, haft en känsla. Jag fick mens senare än alla andra och den var väldigt oregelbunden. Började med p-piller strax efter jag fick mens och tänkte inte så mycket på det. Hade nåt uppehåll en längre tid då jag aldrig fick tillbaks nån mens, frågade hos gyn och det svar jag fick var "åk på en resa, mens kommer ju alltid olägligt". Jag började med p-piller igen utan att ha fått nån mens, bytte till minipiller som jag aldrig fick en enda blödning med och tyckte att det var superpraktiskt att slippa tamponger mm. Men oron har alltid funnits där. Det konstiga är att jag sen när vi väl skulle börja försöka hoppades och hoppades att det på nåt mirakulöst sätt ska bli nåt hela tiden trots att jag blir bevisad om motsatsen gång på gång.

Augusti 2007: Efter att jag hade slutat med minipillrena på hösten 2006 så hade jag nån enstaka mens fram tills maj/juni. Sen kom det ingen mer. Började ju läsa på om ägglossningstester, sekretmetoder och slukade alla tips jag kunde hitta på nätet. Kontakade gyn i augusti då jag ännu inte fått nån mens.

Nu påbörjades alltså utredningen, augusti 2007. jag trodde aldrig att jag nu 1 ½år senare fortfarande skulle vara barnlös och ogravid.

Jag vet fortfarande inte vad som egentligen är fel på mig, jag har aldrig eller sällan ägglossning men jag vet inte varför det är så och det vet nog ingen annan heller för den delen. Den första gyn mumla nåt om pco, gjorde ett vul och gav mig provera för att starta om kroppen. Han menade på att det kan göra susen med en liten omstart. Skulle inte proveran funka skulle jag få pergotime för att få ägglossning.

Proveran gav mig mens men ingen omstart. Nu började gyn prata om att det kan vara läge att efter nyår dra in sambon i detta också. Sambon fick panik och vi höll på att göra slut pga detta så det blev inga pergotimeförsök denna höst.

Han ville att barn bara skulle komma som en överraskning så man slapp ta det där aktiva beslutet att man verkligen verkligen vill ha barn. Jag som har velat ha barn så länge jag kan minnas, jag har varit redo jämt, jag ville ju köra igång och när sambon nu tvekade efter att vi långt tidigare hade bestämt oss fick mig att gå sönder inuti. Kommande månader bestod tidvis av gräl. Jag visste ju att ju mer jag skulle vara på, desto mer skulle J backa, så det handlade om att spela, spela oberörd och då tillfälle gavs ge hintar om barn på ett skämtsamt sätt utan att vara jobbig. Det kändes som om varje bråk skulle förlänga tiden tills J skulle vilja igen med en månad per bråk. Jag ville ha ett datum, ett datum då J skulle säga GO igen men det funkar ju inte så. Ju mer jag ville desto mindre ville han.

Januari 2008: I januari tar vi upp bebisverkstaden igen. Påbörjar pergotimebehandlingar med allt vad det innebär...vul, blodprov, äl-stickor, hopp, förtvivlan. Först enkel, sen dubbel, sen trippelkur. Sen dubbel igen. Inte en enda definitiv ägglossning. Tror däremot att jag fakstiskt hade nån, en kanske. Under tredje kuren ställde vi oss i landstingets kö plus privat. Det var 18 mån väntetid i Sthlms landsting men vi ville inte vänta så länge. Fick tillslut komma på ett första besök inför ivf. Jippie, nu jäklar är vi på gång. Självklart skulle vu ju inte hinna med ivf innan deras sommarstängning *snyft*. Storbölade i bilen på väg tillbaks till jobbet. Jag ville ju komma igång, nu skulle det ta ännu längre tid. Övertalade ändå gyn om att få köra pergotime några gånger till. Fick tyvärr en cysta i samband med den fjärde kuren så det fick bli primolut-nor. Dvs misslyckad fjärde kur. Eftersom de skulle ha sommarstängt sen skulle jag inte hinna med en femte kur så nu var det slut med pergo för min del. Eftersom vi impulsivt bestämt oss för att flytta till Skåne bokade vi in ett besök hos en privat klinik i Malmö samtidigt som vi ställde oss i Skånes landstingskö.

Augusti 2008: Första besöket på den privata kliniken i Malmö. Äntligen på gång kändes det som. Det kändes dock som att jag faktiskt hade haft ägglossning två dagar före besöket. Jag hade ju vid det här laget läst på om allt som har med kvinnokroppen att göra och jag är superuppmärksam på alla förändringar i kroppen. Eftersom jag misstänkte ägglossning ville jag avvakta med nedregleringen ifall jag mot förmodan skulle blivit gravid. Fick recept så det bara skulle vara att köra igång sen.

Fick 8 dgr efter min förmodade ägglossning vad jag tror var en nidblödning. Pyttelite blod. Hoppet blir större, shit, tänk om det verkligen blir nåt. Har en känsla i kroppen som säger att nåt är annorlunda. Går över bim, testar...testet är fanimej positivt. Tror ju självklart att det är inbillning men pojkvännen ser det också. Det är ju svagt men fullt synligt. Kvällen efter "plusset" har jag ont i magen, känns som mensen ska komma. Går och lägger mig med en obehaglig känsla. Drömmer att jag får mens, vaknar upp. Mensen har kommit. FAN!

Detta var en lördag och räknas ju alltså som dag 1. Man ska börja nedreglera dag 1 eller 21. Går till apoteket rödgråten, besviken, knäckt men ändå hoppfull då vi nu kan påbörja ivf 1. Jag får inte ut någgon medicin för kliniken har glömt att skriva läkemedelsnamnet på receptet och eftersom det är lördag svarar de inte i telefon. Ringer kliniken på måndagen och de bara skrattar och säger typ "oops så det kan gå". Då får du vänta tills dag 21. Hon kunde lika gärna sagt åt mig att börja om tre år. Jag ville inte vänta, jag har väntat tillräckligt nu. Låt mig komma igång NU!
Eftersom jag fick egen äl kände jag att jag lika gärna kunde invänta eventuell ny egen äl. Då kanske den kommer runt dag 20. Den kom inte...

Det har nu hunnit gå några månader och jag får ett brev från landstinget, vi ska få komma på besök i december. Äntligen! Nu känns det ändå som att vi är på väg nånstans.

Tiden går och helt plötsligt känns det som jag ska få egen äl igen...för andra gången i mitt liv. Testar med äl-sticka som visar positivt, molande värk på ena sidan, äl-sekret. Jippie! Att man kan bli så glad för ägglossning, nåt som de flesta tjejer har en gång i månaden. Detta var dagen före besöket. Shit, samma scenario som förra gången. Tänk om!?

Gyn muttrar lite åt mina misstankar om ägglosnning dagen innan men konstaterar vid vul att det faktiskt skulle kunna stämma då man kunde se en "punkterad" äggblåsa. Jippie!
Självklart ska de ju ha julstängt så vi kan inte börja nån behandling nu, hade det inte varit för min ägglossning hade jag nog börjat gråta men nu fanns det ju faktiskt en liiiiten chans att det skulle bli nåt på naturlig väg.

Jag får recept på en månads p-piller för att starta om kroppen, sen är det gonal-f som gäller. Jag hoppas ju in i det sista att jag inte ska behöva börja med några p-piller. Hoppet blir ju inte mindre av att jag 6 dgr efter ägglossningen får den där pyttelilla blödningen igen. Precis som den gången jag fick plusset, shit tänk om det faktsikt blir nåt denna gång.

Tjuvtestar...negativt...tjuvtestar igen...negativt...lusläser allt om att testa tidigt och när andra fick sina plus. Mensen kommer på BIM....FAN!!!!

Så nu sitter jag här...ska ta det sista p-pillret ikväll och börja med gonal-f på cykeldag 2.

Äntligen på väg!