Tillfällig oro v.26+6

Jag har faktiskt inte oroat mig mycket på länge men igår slog oron till akut. Jag satt framför datorn på jobbet då jag plötsligt fick en suddig, flimrig fläck i synfältet. Jag såg inte vad det stod på skärmen. Denna suddiga grej blev sen större och större och större så att den i princip tog upp hela datorskärmen. Jätteobehagligt!! Sen försvann den. Den var där i ca en halvtimme. Självklart googlade jag ju på det och det första man får upp är havandeskapsförgiftning. Jag blev så jäkla skraj, jag såg framför mig det värsta tänkbara och hela jag var bara uppfylld av rädsla. INGET får hända med min bebis!!!! Så är det bara.

Jag åkte hem och sen dess har inget hänt. Jag lugnade ner mig och bestämde mig för att inte tro det värsta...det är säkert bara trötthet, järnbrist eller nåt annat. Kommer det tillbaks får jag ju ringa såklart men tills dess så förutsätter jag att det inte är någon fara.

Sambon åkte dessutom iväg igår och ska vara borta hela helgen så jag kände mig så övergiven och ledsen. Jag känner ingen i denna stad vi bor i så det blir väldigt ensamt när han åker iväg =( det var dock bara en dipp. Det kan vara rätt så skönt att vara själv också.

Nu är det 91 dagar kvar till BF (räknaren går 3 dgr för fort). Jag LÄNGTAR!!!!!! Jag drömmer ibland om bebisen, det är så mysigt! Tänk att få hålla i sitt barn! Det är fortfarande väldigt overkligt för mig och jag vågar liksom inte tro att det kommer hända. Tur är att dagarna och veckorna går ganska fort när man jobbar. Det är skönt!

Imorgon går jag in i v.28...JAG (!) går in i v.28...helt sjukt! =)

Jobbtristess och humördipp

Det händer inte ofta men idag är en sån där skitdag. Jag tycker jobbet suger, överreagerar på saker som händer och sägs så nu när jag kom hem storbölade jag.
Det är inte så lång tid kvar och jag ska vara glad att jag faktiskt har 3 mån av en graviditet kvar. Förra året var det månader av väntan på att få börja behandling och det suger. Detta är ju enbart positiv väntan men jag längtar sååååå mycket efter bebisen.
Nä, det är bara att ta nya tag. Imorgon får lov att bli en bättre dag! Jag har ju för fan en bebis i magen så jag kan väl ta mig i kragen och bara vara glad!!! Skita i jobbet. Varför måste jag alltid prestera så jävla mycket hela tiden?!

v.23+5

Hallå hallå!
Det var vääääldigt längesen jag skrev nåt. Vet ej varför egentligen. Tror jag har känt att det är bäst att inte skriva så mycket om graviditeten. Det kanske känns som tiden går fortare då plus att man blir mindre nojig om man inte ältar allt och berättar om det hela tiden.

Nu är jag iaf i v.24!! Känns helt sjukt! JAG! GRAVID! I V. 24! Trodde aldrig det skulle ske. Jag är så tacksam för detta. Att få uppleva en bebis som sparkar i magen på en. Det är underbart!

Innan jag blev gravid trodde jag verkligen att ingenting längre skulle kännas som ett problem. Allt skulle bara vara underbart hela tiden. Det är det inte. Inte på långa vägar. Jag är nog inte så jätteförtjust i att vara just gravid. Det är lite segt. Innan jag blev gravid så skulle jag nog kunnat döda någon som sa så. Va bara tacksam för FAN! Men nu är man ju här och detta är min vardag nu och det är ju inte själva graviditeten man längtar så mycket efter, det är ju resultatet. Och att först vänta lääänge på att bli gravid för att sedan vänta ytterligare 9 månader för att få sin familj är inge skoj. Jag vill ju träffa bebisen NU! Vem är det som ligger där inne egentligen? Är det en flicka eller pojke? Hur ser h*n ut? Jag vill veta! =)
Jag är ändå sååå otroligt tacksam för detta och ibland glömmer jag liksom bort att jag faktiskt är gravid. Som om jag bara har inbillat mig alltihop.

Jag är fortfarande ganska orolig vilket säkert har bidragit till att jag inte går runt och bara är sådär gravidlycklig som jag trodde att jag skulle vara. Det blev ju aldrig att vi firade att vi äntligen blivit gravida. Först av osäkerhet pga medicinens eventuella påverkan på plusset och sen den ständiga oron för missfall de första veckorna. Nu är jag inte längre orolig för missfall men det finns ju tuuusen andra saker att oroa sig för. Det funkar ju inte att säga "efter ultraljudet, då minsann ska jag sluta oroa mig". Det kommer ju hela tiden nya saker! Jag njuter iaf lite mer nu. Nu känner jag ju den varje dag. Men även det är ju ett orosmoment, om den kanske sparkar mindre en dag eller att jag inte känner nåt då jag vanligtvis brukar, då blir jag ju livrädd.

Äntligen kan jag iaf verkligen känna glädje med andras barnlycka. Det har jag tyvärr inte kunnat innan av förståeliga skäl. Vi har umgåtts med de kompisar som fick barn förra året under semestern. Och det är ett gäng. Typ alla! Det har gått väldigt bra, bara det att det får oss att längta så mycket. Men vår tur kommer nu. Det är bara 16 veckor kvar och jag är så lycklig över det!

kram