v.23+5

Hallå hallå!
Det var vääääldigt längesen jag skrev nåt. Vet ej varför egentligen. Tror jag har känt att det är bäst att inte skriva så mycket om graviditeten. Det kanske känns som tiden går fortare då plus att man blir mindre nojig om man inte ältar allt och berättar om det hela tiden.

Nu är jag iaf i v.24!! Känns helt sjukt! JAG! GRAVID! I V. 24! Trodde aldrig det skulle ske. Jag är så tacksam för detta. Att få uppleva en bebis som sparkar i magen på en. Det är underbart!

Innan jag blev gravid trodde jag verkligen att ingenting längre skulle kännas som ett problem. Allt skulle bara vara underbart hela tiden. Det är det inte. Inte på långa vägar. Jag är nog inte så jätteförtjust i att vara just gravid. Det är lite segt. Innan jag blev gravid så skulle jag nog kunnat döda någon som sa så. Va bara tacksam för FAN! Men nu är man ju här och detta är min vardag nu och det är ju inte själva graviditeten man längtar så mycket efter, det är ju resultatet. Och att först vänta lääänge på att bli gravid för att sedan vänta ytterligare 9 månader för att få sin familj är inge skoj. Jag vill ju träffa bebisen NU! Vem är det som ligger där inne egentligen? Är det en flicka eller pojke? Hur ser h*n ut? Jag vill veta! =)
Jag är ändå sååå otroligt tacksam för detta och ibland glömmer jag liksom bort att jag faktiskt är gravid. Som om jag bara har inbillat mig alltihop.

Jag är fortfarande ganska orolig vilket säkert har bidragit till att jag inte går runt och bara är sådär gravidlycklig som jag trodde att jag skulle vara. Det blev ju aldrig att vi firade att vi äntligen blivit gravida. Först av osäkerhet pga medicinens eventuella påverkan på plusset och sen den ständiga oron för missfall de första veckorna. Nu är jag inte längre orolig för missfall men det finns ju tuuusen andra saker att oroa sig för. Det funkar ju inte att säga "efter ultraljudet, då minsann ska jag sluta oroa mig". Det kommer ju hela tiden nya saker! Jag njuter iaf lite mer nu. Nu känner jag ju den varje dag. Men även det är ju ett orosmoment, om den kanske sparkar mindre en dag eller att jag inte känner nåt då jag vanligtvis brukar, då blir jag ju livrädd.

Äntligen kan jag iaf verkligen känna glädje med andras barnlycka. Det har jag tyvärr inte kunnat innan av förståeliga skäl. Vi har umgåtts med de kompisar som fick barn förra året under semestern. Och det är ett gäng. Typ alla! Det har gått väldigt bra, bara det att det får oss att längta så mycket. Men vår tur kommer nu. Det är bara 16 veckor kvar och jag är så lycklig över det!

kram