Det sket sig men glad ändå

Sigge vaknade halv två och ville inte ammas. Han fick en flaska med utpumpad mjölk som han gladeligen tog. Det skär lite i hjärtat. En positiv sak är ändå att han faktiskt somnade sen på egen hand, med en liten kanin som sällskap. Försöker få in den som en snutte och det verkar gå bra. Han blir lugn av den. Så söt när han ligger och kramar den.

Vaknade kvart över sex igen och tjorvade med amningen igen men han verkade ändå nöjd så vi gick upp och busade. Jag gjorde en polly-kladdkaka, åt frukost mm. Sen vid åtta så åt han lite till och det gick nog lite bättre för han verkade nöjd även efter denna snabbamning (mjölken ska ju vara fetare på förmiddagen så det kanske är därför). Sen låg han i sitt babygym och flaxade för sig själv. Så totalt sett en bra dag so far.

Imorgon bär det iväg på fjällsemester. Hoppas det går bra att köra så långt. Det är drygt 60 mil tror jag. Ska bli skönt med lite miljöombyte och frisk fjälluft. Det kanske gör susen för amningen.

Sovrekord

Känns lite bättre nu. Jag har åtminstone fått sova. Jag gav upp och gav honom ersättning med start igår. Han somnade direkt efter han fått det kl 21 och sov sedan till kl 5. Sovrekord =)
Jag har dock lite sorg i hjärtat. Sigge vill inte ta bröstet, eller vill och vill, han krånglar jättemycket. Detta har pågått ett tag nu, typ några veckor. Tror det började i samband med hans snuva och nu är det en ond cirkel. Tror att det har blivit mindre mjölk iom att han har ätit dåligt vilket nu resulterar i att han blir otålig och föredrar flaskan där mjölken kommer utan minsta ansträngning. Vill ju fortsätta amma men nu är varje amning en kamp med många tårar från bådas håll. Nu kommer han få ersättning på kvällarna så kanske vi får sova och att vi därmed har mer ork på dagarna att kämpa på med amningen.

Att det ska vara så jävla svårt att amma. Jag blir galen! Det verkar vara ett ganska vanligt problem vid ca 3 mån. Ska fan inte ge mig. Det ska gå. Inte till vilket pris som helst dock. Sigge måste ju först och främst bli mätt.

Nu åt han 2 dl ersättning plus att jag ammade inte så lång tid innan. Hoppas hoppas på lååååång sovning. Skönt iaf med en hyfsat bra dag. En hel del skrik i samband med matning men däremellan har vi busat och myst en massa. Min prins och jag.

Dåligt samvete

Denna förmiddag har varit den jobbigaste hitills. Usch vad jag har dåligt samvete. Jag skrek åt Sigge flera gånger.
Jag har inte fått sova ordentligt sedan han kom. För det mesta är det ändå OK, jag brukar få några timmar på förmiddagen iaf. Inte idag. Sov jättedåligt inatt och från 07:30 till 09:30 försökte jag mata och söva om vartannat. Tillslut somnade han så jag la mig för att sova jag med. Hade precis slumrat till då han vaknar och är gnällig. Vid detta laget är jag så trött så jag knappt orkar dra vagnen. Vill bara blunda. Huvudet spränger och tårarna rinner för jag är så trött. Sigge somnar om. Lägger mig igen. Hinner inte ens dra täcket över mig förrän han vaknar igen. JAG ORKAR INTE!!!!! Försöker igen. Jag blir så frustrerad att jag inte kan hålla honom för då är jag rädd att skada honom. Jag skulle ju självklart aldrig skada honom men jag står inte ut med min ilska mot honom. Hur kan jag som mamma bli så arg på en sån liten plutt. Han är ju knappast ledsen för att vara dum mot mig. Han är trött, precis som jag. Och det är ju mitt ansvar att ta hand om honom på bästa tänkbara sätt men idag misslyckades jag.
Ringde sambon som skulle in på möte, dvs hade inte tid att prata vilket fick mig att bli ännu ledsnare och argare. Försöker söva Sigge igen men det är ju en omöjlig uppgift när vi båda är så upprörda. SMS:ar sambon att jag inte orkar mer och att han ska ringa så fort som möjligt. Han ringer upp ganska direkt och mina tårar bara sprutar. Kan knappt berätta om hur eländigt det är men han säger iaf att han ska komma hem efter mötet. Det var ju det jag ville men är ändå arg för det är ju NU vi har en kris och den måste jag lösa själv för det kommer ta flera timmar för honom att komma hem. Försöker mata. Går inte så bra. Tillslut bestämmer jag mig för att byta på honom och byta pyjamasen mm vilket får honom att lugna sig för en stund. Har IKEA:s fiskmobil vid skötbordet och han älskar att ligga och titta på dem. Nu halvsover han i BabyBjörnen hos mig och krisen är över för denna gång. Sambon är på väg hem och ska köpa med sig god lunch.
Allt är ju bra nu.
Hur kan livet ha känts så förjävligt för bara en timme sedan? Får så dåligt samvete. För att jag blir arg. För att jag inte är överlycklig varenda sekund med Sigge. Vi kämpade länge för att få honom och vi har fått världens finaste kille så jag känner att jag inte har rätt att vara arg och ledsen nånsin. Detta är ju självklart inte möjligt. Jag vet det. Men jag mår ändå dåligt av det.

Surfar IVF-bloggar och lider så med alla som ännu inte fått sina barn. Jag kommer så väl ihåg hur jag mådde och hur jag tänkte om föräldrar som klagade över sina barn.

Nu är jag en av dem.

Vi ÄR tacksamma.

Men vi är så HELVETES-JÄVLA-SKIT-TRÖTTA!!!!!

Mer än 2 månader med min älskade Sigge

Shit! Nu har det gått mer än 2 månader sedan Sigge kom. Tänkte skriva ned lite om hur det har varit innan jag glömmer, man glömmer väldigt fort har jag insett så det är kul att kunna minnas tillbaks lite.

Den första tiden med Sigge var verkligen asjobbig tycker jag. De 4 första veckorna var mer eller mindre kaosartade. Jag mådde så dåligt. Tänkte tankar som att aldrig föröks få ett syskon till Sigge...blir ledsen då jag tänker på det. Jag åkte på en bröstinfektion, streptokocker och staphylokocker i både mjölk och i själva brösten.

Det började nog egentligen dygn 3 efter förlossningen då jag kände mig hängig och brösten gjorde ont och var röda men efter att ha läst på om det så verkade det som det var helt normalt så jag tänkte att det bara var att bita ihop. Efter några dagar blev det bättre men sen till nyår blev jag hängig och fick feberfrossa i två dygn, mådde skitdåligt och var allmänt krasslig. Orkade ingenting och låg typ bara i sängen och mådde piss med en värmedyna på brösten. Ringde vårdguiden som sa att det kunde bli så efter typ 3 veckor. Jaja, då är det väl så tänkte jag. Mådde hyfsat i typ 2-3 dar men sen blev jag akutdålig en dag och fick värsta frossan och 40 graders feber med svullet och ömt bröst. Då orkade jag inte längre, tårarna bara sprutade och jag mådde så jävla dåligt. Ringde sjukhuset som sa att jag skulle åka in. Väl där togs det odlingar och det gjodes även en ultraljudsundersökning av brösten för att se eventuell stockning. Tydligen hade jag ingen stockning och läkaren klämde och menade på att "det är väl inte så svullet". Det var ju stenhårt!!!! Vad vet han egentligen, tyckte jag. Min sambo manade på att jag skulle få antibiotika direkt utan att ha väntat på provsvaren som skulle ta ett par dagar och till slut fick jag det. Där på sjukhuset kände jag mig så ynklig, kunde inte glädjas åt nånting, bara tanken av att behöva amma inom kort fick mig att störttjura. Det gjorde så ont! Hade små sår på brösten där tydligen bakterierna kommit in och ibland blir det bara så, kan vara om man varit stressad osv. Blä! Med alvedon och ipren enligt ett schema de kommande dygnen kändes det sedan bättre som tur var. Dock bara för ett litet tag för sen blev det ett annat helvete. Det började göra så ont i själva bröstet när jag ammade och även mellan amningarna. Det stack och ilade som FAN! Tårarna trillade ned i Sigges panna när jag ammade och jag ville bara slänga iväg honom under amningarna pga smärtan. Jag tänkte att det kommer inte gå, jag får sluta amma helt enkelt. Ringde förlossningen igen och fick åka dit på nytt. Troligtvis hade jag fått svamp pga antibiotikan!!! Ny medicin och pensla Sigges mun och mina bröst i 10 dgr. SUCK!

Nu är det dock jättebra som tur är, TA I TRÄ! Kör dock med amningsnapp då Sigge vande sig vid den och nu kan jag inte få honom att ta bröstet utan. Det går iofs men det blir inget bra tag så jag är rädd för att få sår på nytt och jag vill INTE vara med om det där helvetet igen. PUST!

Under denna tid var det skitjobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag kunde inte glädjas fullt ut och jag mådde dåligt för att jag kände att jag inte orkade ta hand om honom. Min sambo var dock hemma flera veckor pga jobbyte. Jag hade inte klarat att vara hemma själv ens en gång. Sen när det slutade göra ont så kunde jag verkligen börja njuta av min lille prins. Han är så underbar!!

Visst är det jobbigt ibland men det funkar väldigt bra med det mesta tycker jag. Det går lite upp och ned med nattsömnen men överlag så går det superbra. Kan inte fatta att han är min och att han finns till. När han har sovit länge saknar jag honom =) Hajar liksom till ibland och tänker "shit, det är verkligen på riktigt, vi har fått världens finaste plutt". Trodde att det skulle bli verkligare när han väl kommit ut men så blev det inte. Tycker att det är helt sjukt att han har varit och blivit till inuti MIN kropp. Helt ofattbart!!!! Jag önskar att alla därute som kämpar för att få barn får det för det är det finaste man kan vara med om. Jag är så tacksam för att jag fått Sigge. Han är mitt allt!