Dåligt samvete

Denna förmiddag har varit den jobbigaste hitills. Usch vad jag har dåligt samvete. Jag skrek åt Sigge flera gånger.
Jag har inte fått sova ordentligt sedan han kom. För det mesta är det ändå OK, jag brukar få några timmar på förmiddagen iaf. Inte idag. Sov jättedåligt inatt och från 07:30 till 09:30 försökte jag mata och söva om vartannat. Tillslut somnade han så jag la mig för att sova jag med. Hade precis slumrat till då han vaknar och är gnällig. Vid detta laget är jag så trött så jag knappt orkar dra vagnen. Vill bara blunda. Huvudet spränger och tårarna rinner för jag är så trött. Sigge somnar om. Lägger mig igen. Hinner inte ens dra täcket över mig förrän han vaknar igen. JAG ORKAR INTE!!!!! Försöker igen. Jag blir så frustrerad att jag inte kan hålla honom för då är jag rädd att skada honom. Jag skulle ju självklart aldrig skada honom men jag står inte ut med min ilska mot honom. Hur kan jag som mamma bli så arg på en sån liten plutt. Han är ju knappast ledsen för att vara dum mot mig. Han är trött, precis som jag. Och det är ju mitt ansvar att ta hand om honom på bästa tänkbara sätt men idag misslyckades jag.
Ringde sambon som skulle in på möte, dvs hade inte tid att prata vilket fick mig att bli ännu ledsnare och argare. Försöker söva Sigge igen men det är ju en omöjlig uppgift när vi båda är så upprörda. SMS:ar sambon att jag inte orkar mer och att han ska ringa så fort som möjligt. Han ringer upp ganska direkt och mina tårar bara sprutar. Kan knappt berätta om hur eländigt det är men han säger iaf att han ska komma hem efter mötet. Det var ju det jag ville men är ändå arg för det är ju NU vi har en kris och den måste jag lösa själv för det kommer ta flera timmar för honom att komma hem. Försöker mata. Går inte så bra. Tillslut bestämmer jag mig för att byta på honom och byta pyjamasen mm vilket får honom att lugna sig för en stund. Har IKEA:s fiskmobil vid skötbordet och han älskar att ligga och titta på dem. Nu halvsover han i BabyBjörnen hos mig och krisen är över för denna gång. Sambon är på väg hem och ska köpa med sig god lunch.
Allt är ju bra nu.
Hur kan livet ha känts så förjävligt för bara en timme sedan? Får så dåligt samvete. För att jag blir arg. För att jag inte är överlycklig varenda sekund med Sigge. Vi kämpade länge för att få honom och vi har fått världens finaste kille så jag känner att jag inte har rätt att vara arg och ledsen nånsin. Detta är ju självklart inte möjligt. Jag vet det. Men jag mår ändå dåligt av det.

Surfar IVF-bloggar och lider så med alla som ännu inte fått sina barn. Jag kommer så väl ihåg hur jag mådde och hur jag tänkte om föräldrar som klagade över sina barn.

Nu är jag en av dem.

Vi ÄR tacksamma.

Men vi är så HELVETES-JÄVLA-SKIT-TRÖTTA!!!!!