v.8+6

Imorgon går jag in i v.10. Känns helt otroligt! Ibland glömmer jag bort att jag är gravid. Trodde ju att jag bara skulle sväva runt på rosa moln den dagen jag blev gravid (om jag nånsin skulle bli det). Jag svävar inte runt på några moln överhuvudtaget. Det kanske kommer när magen börjar märkas.
Jag är fortfarande rädd för missfall och håller andan ibland när jag går på toa. Tittar ju slaviskt på pappret som jag gjort de senaste två åren. Tidigare efter eventuell ägglossningsförberedelser och nu efter rosa.
Jaja, jag kan ju inte göra nåt åt det. Det som sker det sker.

Jag har fortfarande lite svårt för lagad mat. Särskilt kött som jag tidigare älskat. Sambon stekte en oxfilé häromdagen men det gick absolut inte ner. Usch! Så det blir en hel del mackor. Ska tvinga i mig nåt lagat ikväll iaf. Annars är det bara trötthet, ömma bröst och nattkissande som vittnar om att det lever nåt därinne. Jag måste fråga min sambo varje kväll om det faktiskt är så att jag är gravid. Har inte fattat det än.

Jag lever nog lite mer i nuet nu iaf. Nästa nedräkning är väl till hälsosamtalet hos mvc på måndag och sen till inskrivningen några veckor senare. Jag är iaf inte helt besatt av att dagarna går längre. Det är ju bra.

8+2 Bra dag

Han eller hon lever! Det var skönt att få se ett pickande hjärta idag. Sambon fick nog in det i skallen mer än vad jag fick. Det känns fortfarande overkligt men jag är glad. Och mindre orolig. Vi fick med oss tre bilder på en liten klump =)
Nu är det bara att ringa mvc där vi bor så nu har RMC Malmö gjort sitt (för denna gång iaf). Gyn lugnade mig rejält så jag ska sluta oroa mig nu. Nu ska jag bara njuta! Skiter det sig så skiter det sig. Då får jag ta det då.

v.8 (7+6) orolig och ledsen

Usch! Jag läste precis Jessicas inlägg om missfall idag. Varför!? Det är så orättvist! Började gråta när jag läste det. Det är så hemskt. Varför kan man inte få behålla det när man kämpat så länge? Hur mycket måste man stå ut med egentligen?

Detta gör mig ju inte mindre orolig inför morgondagen. Jag vet ju att jag inte kommer dö av sorg om det inte lever men det känns så. Dö av hjärtesorg. Dö av längtan. Dö av rädsla att återigen behöva kämpa så mycket och må så dåligt. Jag vet att jag måste tro att det kommer gå bra men jag måste även vara förberedd.

Skönt att det är på morgonen, jag skulle inte kunnat jobba annars. Ska gå och lägga mig tidigt ikväll så väntan blir lite kortare. Usch! Jag kände innan idag att det ändå var OK. Jag var lugn men inte nu längre.

v.8 (7+5)

Dagarna går...långsamt. Fortfarande plus. Vågar inte riktigt skriva fortfarande gravid än...låter så konstigt. Jag ska på första vul:et på torsdag. Jag är asnervös. Det måste gå bra. Jag vet inte vad jag gör annars.
Jag borde kunna vara lugn. Jag har symptom som ömma bröst, större bröst, synliga ådror på brösten, måste kissa på natten, trött och svullen. Och testerna visar ju plus...testar bara en gång i veckan nu =) (borde köpa aktier i clearblue)

Det borde vara sant. Jag borde vara gravid men jag har så svårt att få in det i min skalle. Förhoppningsvis blir det verkligare på torsdag, om allt går väl.

Jag har hela tiden trott att alla vardagliga problem kommer lösas om/när jag väl blir gravid. Inget spelar då någon roll för jag skulle vara så lycklig. Jobbet skulle gå som en dans för jag skulle ju vara gravid och allt bara är toppen.... det är inte riktigt så har jag insett. Jag oroar mig fortfarande...och räknar ned. Allt är en enda lång jäkla nedräkning för mig. =)

Jag måste börja leva i nuet lite mer.

Efter torsdag =)