v.40+4 (bf+5)

Inte en tillstymmelse till tecken på att en förlossning är nära, jag känner mig som jag gjorde för en månad sen. Känns som inget händer. Jag började gråta igår. Jag skäms. Jag skäms för att jag inte vill vara gravid längre. Skäms för att det får mig att gråta av förtvivlan. Tänker på mina nära vänner som kämpar med hormoner och inseminationer och ivf. Jag vet vad jag skulle tyckt om nån som satt och grät när det bara var dagar kvar av en graviditet. Var tacksam för FAN!!! De kommer i vilket fall som helst inte få veta att det är jobbigt. Jag ska väga mina ord noga när jag träffar dem och när jag träffar min sambos bror och hans fru. Där har jag redan fått mig en känga för att jag ansågs klaga över att inte få dricka vin vilket absolut inte stämde. Men jag vet hur känslig man är när man sitter där ogravid så det gäller att passa sig. Jag har ju insett att det är svårare än man tror. Att säga rätt saker, eller rättare sagt inte säga fel saker, i barnlösas sällskap. Det kan räcka med så lite för att det ska bli så fel. Jag får helt enkelt hålla en jäkligt låg profil. Orkar inte med en massa tjafs.
Här kan jag ju faktiskt gnälla lite, så jag passar på...min sambo har smittat mig så nu har jag ont i halsen och känner mig hängig till råga på allt!!!! Bajs!