Förlossningen och helvetesveckan efteråt

Jag skulle hellre föda en gång i veckan än att amma tror jag. Jag har mått sååå dåligt veckan som gått pga amningsproblem. Var inne på bb både i fredags och igår för att få hjälp och råd, i fredags tog jag först beslutet att lägga ner men när jag kom hem så kände jag att jag inte kunde det trots allt, Jagger vill ju så gärna amma. Har varit helt förstörd både psykiskt och fysiskt pga detta. Har haft extrema sår på bröstvårtorna som blöder och brösten har varit så spända och ömma så det går inte att beskriva, man måste nog uppleva det för att förstå den enorma smärtan. Jag har fött två barn utan smärtlindring men för att kunna amma skulle jag nog behöva bli nedsövd. Sen blir det ond cirkel, sår->spänd mamma->svårt att få ett bra tag-> mer sår-> släpper ingen mjölk-> ännu mer spända bröst-> ännu svårare att få tag->mer sår= kaos!!!!!!!! Pumpade ett dygn vilket resulterade i megaspända bröst pga så mycket torrpumpning för det är svårt att släppa till pump, feberfrossa, svettningar, en massa smärtstillande och en massa gråt. Så har den här veckan varit. Jag vill ju bara kunna få njuta av min lilla Magda. Nu är det iaf antibiotika och så har jag hyrt en elpump så vi kämpar på. Bara det att mjölken har börjat ysta sig pga att jag inte fått ut nåt på ett tag , kommer ut geleklumpar stora som femkronor, inte så konstigt att det gör ont! Är för envis för mitt eget bästa. Ger ersättning då jag inte lyckas få ut tillräckligt än men mitt mål är att få detta att funka. Ska till amningsexperten imorgon igen så får vi se.

Förlossningen var däremot jättebra. Hade värkar till och från fr.o.m. fredagkväll vid nio. Hela lördagen kom och gick det, när det kom så gjorde det ju rejält ont så jag var ganska säker på att det hade startat iaf. Vid nio på kvällen började det bli tätare värkar och började klocka. Som förra gången var det även nu täta men korta värkar. Ca 1 min emellan och varade ca 25 s. Ringde in vid 22 och de tyckte jag skulle åka in. Jag sa att jag väntar en halvtimme. Började känna mer och mer att det var dags och vid kvart i elva åkte vi. Blev inskrivna 23 och 00:18 var hon ute. Det gjorde ju självklart sjukt ont men jag kände inte för nån smärtlindring ändå, finns liksom ingen lämplig tid för det tycker jag. Det jag tycker är värst är själva utdrivningsfasen och där är det ju i princip bara lustgas som finns att tillgå och jag har inte tid och lust att ligga och andas i en mask, jag är för koncentrerad på att få ut barnet då plus att jag måste skrika och då vill jag inte hålla på med nåt annat. Epidural är ju mer för öppningsfasen och då känner jag heller inte att jag behöver nån smärtlindring, det är för mig mycket mer hanterbart än när barnet är på väg ut. Värkarna kommer och man vet att det går över bara man står ut den minuten men man får ju vila emellan. Krystade i 8 min, förra gången var det 15. Sambon sa att det var en pojke för att hon liknade Sigge så jag trodde ju det då, sen tog det nån minut innan hon kom upp till mig för de var tvungna att ta blodprov på henne pga att jag är rh negativ, hon är visserligen också det vilket vi visste innan men eftersom det är så nytt så vågar de inte lita på det till hundra procent. Sen när hon kom upp så såg jag ju att det inte var en kille, utan en liten tjej. Det är ju det jag har trott hela tiden, kändes dock konstigt, så osannolikt på nåt sätt, det är så kul att nu ha fått en av varje. Hade såklart blivit överlycklig för en kille också men detta känns verkligen som jackpot. Hon är superfin. 3055 g och 48 cm så hon var ganska liten. Hon växer dock så det knakar.
Nu ska vi bara få ordning på amningen också så jag verkligen kan få njuta av mina två underverk.

Äntligen här

Bf+4 värkar

Värkarna började igår kväll och har hållt i sig hela natten. Slemproppen lossnade även i morse. Det har nog varit så som jag trott att slemproppen har lossnat successivt för idag var det en större mängd som inte kan misstas för nåt annat än just en slempropp men det var ändå mindre än sist. Värkarna är nog också annorlunda än sist, dessa gör mest ont i ryggen och det gör ganska rejält ont då det gör ont. Nu verkar det dock ha lugnat ner sig lite, jag får väl röra på mig så kanske det kommer igång ordentligt. Trodde ett tag att det skulle vara dags att åka in inatt men icke. Hoppas att det inte blir så utdraget nu, vill få det gjort. Är ganska nervös faktiskt.

//T

BF+2

Börjar möjligtvis att hända nåt...möjligtvis. Har sedan ett par timmar lite ont i magen, visserligen högt upp, har fått för mig att det ska kännas som mensvärk och det sjuka är att jag inte kommer ihåg hur det var sist. Nu är det iaf i övre delen och det kommer som små attacker med ganska kort intervall, minuter, än så länge väldigt milda men jag hoppas på att det är nåt som har startat iaf.
Var precis hos BM och fick instruktioner vad jag skulle göra om det inte händer nåt, den 26 ska jag bege mig till där man gjorde RUL:et, kl 9, om allt ser bra ut får man vänta lite till annars tar de beslut där och då om eventuell igångsättning. Så onsdag alltså, hoppas hoppas hoppas att det sätter igång tidigare. Annars såg allt bra ut, blodtrycket var något högre 110/70 tror jag, hjärtljud på 148 och sf-mått på 36. Ingen äggvita i urinen. Allt bra alltså.
//T

BF+1

Jaha, BF komoch gick. Ingen bebis. Inte för att jag trodde det men ändå. Man räknas ju inte ens som överburen förrän 14 dgr efter BF men man säger ju ändå att man har gått över nu. Sannolikheten att jag skulle "gå över" var ju ganska stor men ändå så hoppas man.
Inga värkar eller sammandragningar än men jäkligt ont i, ja jag vet inte var jag har ont egentligen, i de nedre regionerna iaf. Bäckenet? Känns typ som efter förra förlossningen. Det är väl inte helt läkt för det första plus att nu rör jag ju mig mycket mer, det är hämtning, lämning, lyfta tungt osv. Har inte ont i vila alls men om jag har gått mycket en dag så kan jag typ inte röra mig sen på kvällen.
Idag är det hundvakt på schemat. Han kan dock inte se fram emot några långpromenader dessvärre. Det får han ta. Ska försöka vila lite mer idag, igår var jag igång hela dagen och jag känner att jag inte pallar det riktigt. Med Sigge var det ju verkligen full fart ända in i kaklet, var och bowlade drygt en vecka över tiden eller vad det var. Det enda problemet då var att fingrarna var så svullna så jag var tvungen att ha ett för tungt klot så själva bowlandet gick inte så bra. Nu skulle jag inte komma på tanken att åka och bowla :-)
Imorgon är det iaf barnmorskebesök så då hoppas jag få en tid för UL. För varje dag som går är det ju visserligen en dag närmre förlossning så det är väl bara att försöka ta det som det kommer men jag är så OTÅLIG!! Nähä, jag tar väl och dricker upp mitt hallonbladste nu då och VÄNTAR! :-)

//T

BF

Idag är det BF. Ingen bebis i sikte dock. Buhubuhu...
Vet inte om jag inbillar mig men brösten känns lite annorlunda. Ömmar liiiite och känns aningen större. Jag hoppas att jag inte drabbas av Dolly Parton-syndromet som jag gjorde sist. De blev ENORMA! Hade svårt att komma in i badrummet där vi bodde då, det var visserligen en specialdörr så det var ju inte standardbredd haha men ändå. Har ett kort från patienthotellet där Sigge ligger vid mitt bröst och hans huvud ser ut som en liten ärta i jämförelse :-)
Jag verkar ha stannat i vikt sedan några veckor tillbaks. Landade på 80 kg denna gång. Med Sigge slutade jag på 84 kg och de där 4 kg gör ganska stor skillnad. Kanske inte syns jättemycket på dessa kort men det är rätt stor skillnad. Nu får jag höra hela tiden hur liten jag är. Visserligen är sf-måttet precis på mittenstrecket. Med Sigge var det över hela tiden.

NU (9dgr sedan men sen dess har det inte hänt nåt)


DÅ (11 dgr före BF)

Tankar om behandlingar och barnlöshet

Jag funderar på det här med behandlingar mot barnlöshet och nu såhär när jag tittar i backspegeln så blir jag så frustrerad. Jag är nämligen helt övertygad om att vi hade blivit gravida mycket tidigare om jag hade gått till rätt läkare direkt. Jag hamnade först hos nån privatmottagning där jag blev ordinerad standardlösningen nr 1; Pergotime. När vi började med detta var jag väldigt okunnig om kvinnokroppen, särskilt min egen kropp, men även allt kring fertilitet osv var egentligen inget jag hade jättekoll på. Ganska snart fick jag ganska bra koll, jag läste på ordentligt och efter ett par år så har man ju lärt sig en del.
Nu var det så att en kollegas kompis gick även hon till denna privatklinik där jag gick och efter vad jag förstod så har hon heller aldrig ägglosnning och även hon har kört standardlösning nr 1 några gånger utan att ens få ägglossning vilket jag inte heller fick så jag tipsade om Gonal-f istället. Då visar det sig att denna läkare inte får skriva ut gonal-f. Därmed har ju inte han heller nåt incitament för att förespråka det, han kunde säkert köra på med pergotime några gånger till, vilket i tid kan röra sig om ett par år om man har otur och inte kommer därifrån av någon anledning.
Nu tipsade ju jag självklart om att byta till den läkare som även jag hade turen att få komma till efter att på eget initiativ ha bytt.
Jag bara tycker att det är så synd att en del kanske förblir barnlösa pga att man inte får rätt behandling i tid. Man kanske litar på läkaren och lägger en massa tid och hopp på exempelvis pergotime utan att ens vara nära att få till en ägglossning. Under den tiden kanske man har hunnit bli totalt nedbruten plus att relationen kanske har tagit skada. Jag var ett vrak under pergotime-tiden. Jag skulle på undersökningar, lämna prover på sjukhuset, vänta vänta vänta, ha sex, ta ägglossningstester, vänta vänta vänta osv. 4 pergotimebehandlingar med olika styrkor utan en enda dokumenterad ägglossning. Däremot en cysta som fick behandlas med primolut-nor. Dessa 4 behandlingar tog ca 1 år i och med att mina cykler, om man nu kan kalla det för det, var jättelånga och man skulle vänta på blödning osv. Jag fick ju instruktioner om när vi skulle ha sex osv och trots att jag har pco så verkade den läkaren ändå utgå från nån slags standard, man har ägglossning dag 14 typ. Jag har efter att noggrannt ha studerat min kropp att jag har, de gånger jag har nån slags cykel, ägglossning runt dag 21 och hela min cykel är ca 37 dgr så även min lutealfas är längre än standard. Detta har ju tagit lång tid att ta reda på, att lära känna sin kropp tar ju tid, iaf om den inte följer standardmallen.
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen, skriva av mig lite bara. Jag tycker bara att det är så synd att det säkerligen, just precis nu, finns tjejer som går och väntar på en ägglossning som inte kommer komma. Och som dessutom får fel behandling och inte ens vet om det.
Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle få barn, jag var helt förkrossad över det. Jag trodde ju att pergotime gjorde vad det skulle men att det bara inte "tog sig". Nu vet jag ju att jag inte ens fick en chans att bli gravid. Utan ägglossning är det liksom noll chans till graviditet. Nu verkar det ju snarare som att jag har lätt för att bli gravid, OM jag bara får en ägglossning. Jag har haft 3 definitiva ägglossningar sedan barnverkstaden började, 2 st med hjälp av gonal-f i jan-mars 2009 och en efter p-pillerstopp i jan 2011. Dessa har resulterat i världens finaste Sigge och nu en som kommer vilken dag som helst. Så 2 av 3. Jag som grät mig till sömns och trodde jag skulle dö barnlös för några år sedan.
Nu pratar ju jag om en relativ "enkel" orsak till min barnlöshet men som trots allt har ställt till med många tårar och uppgivenhet. Det finns ju en massa andra problem som inte går att åtgärda lika enkelt men för de som "bara" har utebliven ägglossning som orsak så hoppas jag att man inte "nöjer" sig med pergotimebehandlingar månad efter månad om det bevisligen inte resulterar i ägglossningar.

//T

BF-1 Depp, depp, depp

Hade en riktig skitmorgon. Började tom gråta på Sigges dagis. Han vägrar ta på sig sina ytterkläder, varje plagg är en kamp och i morse tog det en halvtimme. Jag är för otymplig och hormonig för denna typ av aktiviteter. Jag har försökt med allt, vara pedagogisk, typ att förklara varför man måste ha kläder på sig och att han är stor kille som kan själv osv, jag har kört arg mamma, ledsen mamma och idag hysterisk mamma. Hysterisk och ledsen mamma i kombination verkar vara det som för stunden biter bäst iaf. Han hamnar nog i nån slags chock. I det långa loppet kanske man ska försöka låta den mamman komma fram ytterst sällan för att inte Sigge ska få nåt slags problem i framtiden :-)
Usch vad jag hatar mig själv just nu. Pallar ingenting, orkar ingenting, jag är ful och svullen och låg. Känns som jag har brutit muttan också när jag går. Måtte bebisen komma snart för jag pallar inte mer. Som tur är så får jag ju komma på undersökning en vecka över tiden och jag hoppas på igångsättning då, två veckor till så här känns som tortyr.

Usch, vad deppigt det låter. Men så är det.
//T

Väntan och åter väntan - BF-4

Är så otålig. Vill få det överstökat NU. Började gråta til en förlossning på 3:an häromkvällen. Usch vad nervös jag blev. Jag kommer säkert vara lugn när det väl är dags för då har man ju så ont så man hinner liksom inte vara nervös. Har haft lite förvärkar som känns som kramper i hela magen som varar i några sekunder typ varannan timme eller nåt. Började i söndags men idag har det varit väldigt lugnt tyvärr.
Jag är så nyfiken på vad det är som bökar därinne. Jag har tjejkänningar men det kanske är önsketänkande. Jag vill både ha en till kille och samtidigt skulle det vara så kul med en tjej. Det kommer oavsett kännas helt självklart när denväl har tittat ut att det var just han/hon som var därinne kan jag tänka mig. Jag hoppas det iaf.
Skillnaderna denna gång är att denna bebis har konsekvent haft lägre hjärtslag än Sigge. Sigge låg på ca 160 varje gång och denna ligger på 140. Jag har ingen hormonrand denna gång vilket jag fick i slutet med Sigge. Jag är inte lika fluffig. Den somlever får se :-)

Tänker på Sara som äntligen fått ett plus på stickan idag. ÄNTLIGEN! Nu ska det bli bebis eller bebisar :-)

Tänker även på min kollega som drabbades av HELLP 5 v innan BF och fick snittas häromdagen. Hoppas hon kryar på sig.

//T