Inseminationen äntligen utförd

Nu är det äntligen gjort. Inseminationen som jag längtat så mycket efter. Har varit så nojjig över allt. Om jag skulle svara på medicinen framförallt. Är överlycklig över att det blev så pass bra redan första gången. Har ju inte tidigare fått ägglossing av Pergotime så jag har varit orolig.

Inseminationen gick jättebra, det var ju verkligen in-ut-sprut på typ 2 min, inkl vul! Snabba puckar. Kom dit först vid elva och sambon fick lämna spermier. Kom tillbaks vid ett och fick sitta och vänta i ett litet bås i ca 1h. Lite drygt. Sen när vi väl kom in så gick det ju jättefort.

Så nu är 41 miljoner simmare på väg till sitt mål. Förutsättningarna kunde tydligen inte vara bättre. 41 miljoner var tydligen ganska otroligt plus att slemhinnan såg super ut samt ett ägg som var på väg att släppa. Har ju verkligen alla förutsättningar så hoppet är väldigt stort nu. Jag vet hur förkrossad jag blir om det inte blir nåt men jag kan inte göra nåt åt det. Trots de 20% så hoppas hoppas hoppas jag. Kan inte låta bli. Snälla ge mig ett plus!

Vid vul:et trodde läkaren att ägget skulle släppa om ca 10-12 h. Efter ca 6 h fick jag jätteont i magen, som jag fått även vid mina två (!) andra ägglossningar. Vet bara inte när själva ägglossningen sker. Är det när det börjar eller när det slutar? Det höll i sig i drygt 12 h. Hoppas bara simmarna klarar sig men det ska de väl göra. Får lov att backa upp med lite nya ikväll =)

Så nu är det ca 15-16 dgr till test. Spännande, hoppfullt, förtvivlat, nervöst. Allt på samma gång.

Jippie!!

Var på andra vul:et idag. Sprutdag 17. Och tro det eller ej men där var ett ägg, på 17 mm!! Känns som värsta segern. Har varit så orolig att det inte ska fungera då jag inte fått ägglossning med Pergotime. Är inte van med positiva nyheter på vul men äntligen idag.
Så imorgon kl 13 ska jag ta Pregnylen och på onsdag kl 13 är det dags för insemination. Äntligen!!!!
Bara allt funkar nu, att det verkligen blir ägglossning, men det borde det väl bli med Pregnylen. Är iaf väldigt förväntansfull och glad och nervös och spänd. Allt på samma gång.

En milstolpe avklarad. Nu är det "bara" resten kvar. Jag VILL så jäkla gärna att detta ska funka. Jag har så stora förhoppningar och jag vet att jag kommer bli förkrossad om det inte funkar. Det måste funka!

Hopp trots negativt vul

Var på vul i måndags. Borde varit beredd på att det inte skulle varit nån blåsa på gång, det är ju aldrig det! Hoppades ändå på att gonal f skulle vara nåt mirakelmedel som skulle få mina äggblåsor att blomstra. Snabbt. Men icke. Bara att spruta på, minst tom måndag då jag ska på nytt vul. Måtte det vara en blåsa på G då. Är ändå glad att jag sprutar för det är ju "bara" att fortsätta. Pergotime är ju liksom kört när man väl har tagit sin kur för den cykeln.

Så idag är det sprutdag 12. Börjar få liiite känningar i äggstockstrakterna så nu har den stora hopperioden inletts. Hopp om äggblåsa, hopp om ägglossning, hopp om plus. Det är nog lika bra att ha sex regelbundet from nu. Tänk om vi missar ägglossningen. Det får bara inte hända.

Jag fattar inte hur jag mitt i all deppighet och förtvivlan ändå kan ha ett sånt hopp om mirakel, som tex på vul:et i måndags. Jag fantiserar om att jag faktiskt blev gravid vid senaste ägglossningen men att jag är en sk. låghormonare som inte får utslag på gravtesterna. Trots mens, trots att jag ätit p-piller en månad, trots mens efter p-pillerna, trots gonal f. Så fantiserar jag om att jag är en av de där som man läsa om, de som mot alla odds inser att de är gravida vid ett vul. Jag vet att det är löjligt men jag har nog väldigt bra fantasi. Eller så är jag desperat.

Nu är jag ju verkligen inte gravid, jag är lika ogravid som alltid. Men nu har jag ju ändå fått se det på en skärm.

Kriget mot ångesten

Min absoluta favortidag i veckan är fredag. Speciellt på eftermiddagen runt tre-, fyratiden sådär. Man har avverkat en arbetsvecka och helgen stundar. Man ska strax åka hem och äta gott och öppna en flaska rött. Kanske lyssa på lite musik, glo lite på TV och bara njuta av att vara ledig.

Sen blir det lördag och ångesten försöker ta plats. Den där känslan som dyker upp när som helst för att sen försvinna och sen komma tillbaks igen. Jag får kämpa för att hålla den borta. Korta stunder kan jag njuta men sen kommer känslan tillbaks. Så här har jag alltid haft det. Varför inte bara njuta av helgen!? Jag njuter som mest strax före roliga händesler, sen när det väl är dags är det ju snart slut. Jag försökte att under nyårshelgen bara vara här och nu. Suga in varenda detalj av nuet och bara vara. Det gick sådär.

Idag är det sprutdag 7 med Gonal f och jag har kommit ur den värsta svackan jag nånsin varit med om. Den har legat där och pyrt för att utlösas förra lördagen då jag fick ett mail med en länk till en av mina bästa kompisars vi-är-världens-lyckligaste-familj-med-barn-och-ska-snart-gifta-oss-blogg. Det var för mycket. Han var ju den som alltid varit rädd för att binda sig och nu har han sprungit om mig med stormsteg. Han är den som får mig att känna mig mest omsprungen, jag som alltid velat ha barn och familj och kämpar varje dag för det blir omsprungen av kompisar som fick för sig att skaffa familj igår. Jag vet att det inte är en tävling men jag vill ju så gärna och det är stressande att se alla runtomkring mig skaffa familj.

Snart är det iaf dags för vul. Längtar. Är det för mycket begärt att be för att det finns nån liten äggblåsa där som vill växa till sig. Hoppas.

Att se fram emot:
19/1 Vul
22/1 frisör
23/1 Mustasch spelar på KB i Malmö

Deppväder

Har varit hemma från jobbet idag också, är fortfarande förkyld. Och deppig. Och har ont i huvudet. Och har ichias. Allt kom verkligen på en gång, det har en förmåga att göra det. Förkylningen spelar nog in en del tror jag.

Var iaf ute och gick en runda och det var gråare än gråast ute. Blev konstigt nog lite gladare, eller mindre ledsen, av att känna att vädret deppar med mig. Fotona är tagna vid ettiden idag.

Sprutdag 4 och första besöket hos psykolog

Igår tog jag tag i saken och bestämde mig för att gå till psykolog. Svärmor rekommenderade en och jag fick komma på det första besöket redan idag.
Det var väl bra, kanske. Vet inte. Jag har lite svårt för deras snack. Hitta den lilla flickan inom mig osv. Har en ganska jobbig historia som självklart påverkar mig och som jag hitills aldrig sökt hjälp för. Ska ge det ett försök iaf.
Var dock tvungen att protestera då hon sa att det här med att skaffa barn har ju så mycket med psykologi att göra och det hjälper att inte fokusera på det så mycket! Yeah right! Bullshit!

VARFÖR säger alla att man ska sluta tänka på det??????

Idag är det iaf sprutdag 4 och en dag närmre vul. Längtar. Och efter vul:et kommer jag längta till nån annan milstolpe. Livet är en enda stor nedräkning. Jag har alltid räknat ner. Tills jag går ut högstadiet, tills jag slutar gymnasiet, tills jag slutar på KTH, tills det är semester, tills jag......bara det att nu handlar det bara om reproduktion. Tills jag får mens, tills jag får äl, tills jag ska på vul, tills jag ska börja med sprutor, tills jag ska insemineras, tills BIM......

Hur ska man kunna leva i nuet när man absolut inte vill vara där?

Sprutdag 2

Så, nu har jag tagit den andra sprutan. Det är helt OK. Är bara orolig att det är för liten dos, tar nu den minsta. Tänk om det inte blir nåt ägg?

Önskar att tiden kunde gå lite fortare...blir galen av all denna väntan. Har väntat så länge jag kan minnas nu.
Hela min tillvaro går ut på att vänta och att räkna ner till saker. Jag kan inte leva i nuet. Det går bara inte. Kan inte fokusera på jobbet, det känns så fruktansvärt oviktigt. Hur klarar man av att leva under tiden man håller på med detta egentligen? Jag skulle vilja fast forwarda till den dagen jag får ett plus på stickan.

7 hela dagar tills vul:et. Längtar.

Äntligen mens!

Nu har mensen kommit igång ordentligt. Trodde inte man kunde bli så glad för mens.

Så nu blir det sprutpremiär imorgon. Spännande.

Är faktiskt hemma från jobet idag pga att jag i 5 veckors tid varit krasslig. Ena dagen känns det som jag är på bättringsvägen och andra dagen känns det som jag är på väg att bli sämre igen. Är så trött på detta nu. Har ett nytt jobb som kräver att jag är på topp för att orka med. Har fått en tid till vårdcentralen nu så jag hoppas på nåt dunderpiller. Bara detta inte ställer till med nåt i behandlingen.

Tillfällig dipp

Gårdagen började bra, jag var ganska glad, jobbångest till trots.
Väntar ju på men så jag kan börja spruta. Är på G.

Sen fick en kompis oväntat en flicka, 4 veckor för tidigt. Vet inte varför jag reagerar så starkt men jag kan inte hålla tillbkas tårarna längre när kompisar får barn. Det är så magiskt för mig. Jag gråter inte främst för att jag tycker synd om mig själv längre, utan jag gråter för att det är en sån otrolig händelse som sker. Tänk att föda ett barn! Jag skulle ha frågat ut mina vänner om hur det känns om jag kunde men jag klarar inte av det. Jag har inte kommit till det stadiet att jag kan prata med dem om barn. Jag får en klump i halsen och ögonen tåras.

Jag önskar så otroligt mycket att jag får uppleva det som många av mina nära vänner nu får uppleva. Jag måste få uppleva det.

Jag ägnade resten av kvällen med att gråta och apatiskt bara vara. Jag är så rädd att det kanske aldrig blir vår tur. Det är min värsta mardröm.

Den här tiden vi har försökt få barn har jag mer och mer börjat känna mig som en åskådare till resten av världen. Jag kan skratta och verka glad och delaktig men jag känner mig frånvarande.

Jag vill bli närvarande igen!

Hopp...

Kliniken ringde faktiskt upp. De vill att jag ska få en blödning innan jag börjar med gonal f. Hoppas mensen kommer snart...helst NU! Vill ju börja spruta.

Helt plötsligt har hoppet åter infunnit sig. Känns liksom som jag börjar på ny kula nu. Nytt år, inseminationsförsök, gonal f (som jag har höga förhoppningar på). Nu jäklar ska det gå! Under den här tiden vi har försökt så har vi ju egentligen bara haft kanske 2 chanser så jag troligtvis bara har haft 2 ägglossningar. Jag vet ju att chansen vid varje ägglossning är ganska liten men de flesta av mina kompisar har lyckats på första eller andra ägglossningen. Hade de extrem tur bara?
Gyn säger att det är ca 20% chans vid insemination. De är ju jäkligt lite alltså, jag måste tänka att det kommer gå. Det ska gå! Det är vår tur nu...

När börja spruta?

Kliniken har julstängt och innan jul när vi pratades vid bestämde vi att jag skulle äta p-piller tom igår (nästan en hel karta). Då skulle cykeldag 2 ju bli imorgon och ja skulle börja spruta gonal f men är det oavsett om jag får mens eller inte?? Jag känner ju att jag kommer få mens vilken dag som helst men jag tror inte att den kommer idag. Vi la ju upp ett schema utifrån att jag skulle sluta med p-piller den 4:e och hon sa inget om att skjuta på sprutandet om mensen inte skulle komma idag. Hmm....har ringt till deras telefonsvarare och lämnat mitt nummer men det är ju inte så troligt att de ringer.

Hur ska jag göra?

Låt bloggandet börja...

Nu jäklar börjar jag blogga, det brukar ju sägas att det är bra att skriva av sig så jag ger det ett försök. Det kan iaf inte bli sämre.


Har precis kommit "hem" efter julfirande i Stockholmstrakten och Dalarna. "Hem" är numer Skåne dit vi flyttade i somras efter ett ryck framförallt jag fick. Sambon är skåning men vi har bott i Stockholmstrakten fram tills i somras. Sa upp oss och drog hit. Jag blir sån som vill fly. Det blir aldrig som jag tänkt mig och har bestämt mig att aldrig mer fly. Gräset är fan inte grönare på andra sidan!


Anledningen till flykten denna gång är vår barnlöshet. Här kommer en lång resumé:


Hösten 2006: Slutar med minipiller som jag ätit i många år. Det sägs ju att det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång efter mångårigt p-pillerknaprande. Har "säkert" sex under några månader men det skulle ju inte vara hela världen om jag skulle bli gravid. Sambon var ganska motsträvig till det här med bran och jag körde på med argument som "sånt här kan ta flera år" och "chansen är så liten" osv. Innerst inne hoppades ju jag på att jag mirakulöst nog skulle bli på smällen direkt trots det säkra sexet.


Maj/juni 2007: Bestämmer oss för att det är dags (läs: jag övertalar sambon om att det är dags).
Det är även nu som jag faktsikt börjar läsa på om hur det fungerar. Jag var så pinsamt oinsatt i hur kvinnokroppen och befruktning går till. Jag verkar inte vara den enda heller, jag kan inte påstå att en enda tjejkompis har bra koll på hur kvinnokroppen funkar konstigt nog.


Tidigare, i tonåren, har jag minnen av att jag efter lite illamående och slarv med p-piller har gjort gravtest, typ dan efter sex. Haha... jag har även tagit dagen-efter-piller flertalet gånger. Om jag bara hade vetat hur jäkla svårt det är att bli gravid.


Jag har alltid vetat att jag skulle få det svårt, haft en känsla. Jag fick mens senare än alla andra och den var väldigt oregelbunden. Började med p-piller strax efter jag fick mens och tänkte inte så mycket på det. Hade nåt uppehåll en längre tid då jag aldrig fick tillbaks nån mens, frågade hos gyn och det svar jag fick var "åk på en resa, mens kommer ju alltid olägligt". Jag började med p-piller igen utan att ha fått nån mens, bytte till minipiller som jag aldrig fick en enda blödning med och tyckte att det var superpraktiskt att slippa tamponger mm. Men oron har alltid funnits där. Det konstiga är att jag sen när vi väl skulle börja försöka hoppades och hoppades att det på nåt mirakulöst sätt ska bli nåt hela tiden trots att jag blir bevisad om motsatsen gång på gång.

Augusti 2007: Efter att jag hade slutat med minipillrena på hösten 2006 så hade jag nån enstaka mens fram tills maj/juni. Sen kom det ingen mer. Började ju läsa på om ägglossningstester, sekretmetoder och slukade alla tips jag kunde hitta på nätet. Kontakade gyn i augusti då jag ännu inte fått nån mens.

Nu påbörjades alltså utredningen, augusti 2007. jag trodde aldrig att jag nu 1 ½år senare fortfarande skulle vara barnlös och ogravid.

Jag vet fortfarande inte vad som egentligen är fel på mig, jag har aldrig eller sällan ägglossning men jag vet inte varför det är så och det vet nog ingen annan heller för den delen. Den första gyn mumla nåt om pco, gjorde ett vul och gav mig provera för att starta om kroppen. Han menade på att det kan göra susen med en liten omstart. Skulle inte proveran funka skulle jag få pergotime för att få ägglossning.

Proveran gav mig mens men ingen omstart. Nu började gyn prata om att det kan vara läge att efter nyår dra in sambon i detta också. Sambon fick panik och vi höll på att göra slut pga detta så det blev inga pergotimeförsök denna höst.

Han ville att barn bara skulle komma som en överraskning så man slapp ta det där aktiva beslutet att man verkligen verkligen vill ha barn. Jag som har velat ha barn så länge jag kan minnas, jag har varit redo jämt, jag ville ju köra igång och när sambon nu tvekade efter att vi långt tidigare hade bestämt oss fick mig att gå sönder inuti. Kommande månader bestod tidvis av gräl. Jag visste ju att ju mer jag skulle vara på, desto mer skulle J backa, så det handlade om att spela, spela oberörd och då tillfälle gavs ge hintar om barn på ett skämtsamt sätt utan att vara jobbig. Det kändes som om varje bråk skulle förlänga tiden tills J skulle vilja igen med en månad per bråk. Jag ville ha ett datum, ett datum då J skulle säga GO igen men det funkar ju inte så. Ju mer jag ville desto mindre ville han.

Januari 2008: I januari tar vi upp bebisverkstaden igen. Påbörjar pergotimebehandlingar med allt vad det innebär...vul, blodprov, äl-stickor, hopp, förtvivlan. Först enkel, sen dubbel, sen trippelkur. Sen dubbel igen. Inte en enda definitiv ägglossning. Tror däremot att jag fakstiskt hade nån, en kanske. Under tredje kuren ställde vi oss i landstingets kö plus privat. Det var 18 mån väntetid i Sthlms landsting men vi ville inte vänta så länge. Fick tillslut komma på ett första besök inför ivf. Jippie, nu jäklar är vi på gång. Självklart skulle vu ju inte hinna med ivf innan deras sommarstängning *snyft*. Storbölade i bilen på väg tillbaks till jobbet. Jag ville ju komma igång, nu skulle det ta ännu längre tid. Övertalade ändå gyn om att få köra pergotime några gånger till. Fick tyvärr en cysta i samband med den fjärde kuren så det fick bli primolut-nor. Dvs misslyckad fjärde kur. Eftersom de skulle ha sommarstängt sen skulle jag inte hinna med en femte kur så nu var det slut med pergo för min del. Eftersom vi impulsivt bestämt oss för att flytta till Skåne bokade vi in ett besök hos en privat klinik i Malmö samtidigt som vi ställde oss i Skånes landstingskö.

Augusti 2008: Första besöket på den privata kliniken i Malmö. Äntligen på gång kändes det som. Det kändes dock som att jag faktiskt hade haft ägglossning två dagar före besöket. Jag hade ju vid det här laget läst på om allt som har med kvinnokroppen att göra och jag är superuppmärksam på alla förändringar i kroppen. Eftersom jag misstänkte ägglossning ville jag avvakta med nedregleringen ifall jag mot förmodan skulle blivit gravid. Fick recept så det bara skulle vara att köra igång sen.

Fick 8 dgr efter min förmodade ägglossning vad jag tror var en nidblödning. Pyttelite blod. Hoppet blir större, shit, tänk om det verkligen blir nåt. Har en känsla i kroppen som säger att nåt är annorlunda. Går över bim, testar...testet är fanimej positivt. Tror ju självklart att det är inbillning men pojkvännen ser det också. Det är ju svagt men fullt synligt. Kvällen efter "plusset" har jag ont i magen, känns som mensen ska komma. Går och lägger mig med en obehaglig känsla. Drömmer att jag får mens, vaknar upp. Mensen har kommit. FAN!

Detta var en lördag och räknas ju alltså som dag 1. Man ska börja nedreglera dag 1 eller 21. Går till apoteket rödgråten, besviken, knäckt men ändå hoppfull då vi nu kan påbörja ivf 1. Jag får inte ut någgon medicin för kliniken har glömt att skriva läkemedelsnamnet på receptet och eftersom det är lördag svarar de inte i telefon. Ringer kliniken på måndagen och de bara skrattar och säger typ "oops så det kan gå". Då får du vänta tills dag 21. Hon kunde lika gärna sagt åt mig att börja om tre år. Jag ville inte vänta, jag har väntat tillräckligt nu. Låt mig komma igång NU!
Eftersom jag fick egen äl kände jag att jag lika gärna kunde invänta eventuell ny egen äl. Då kanske den kommer runt dag 20. Den kom inte...

Det har nu hunnit gå några månader och jag får ett brev från landstinget, vi ska få komma på besök i december. Äntligen! Nu känns det ändå som att vi är på väg nånstans.

Tiden går och helt plötsligt känns det som jag ska få egen äl igen...för andra gången i mitt liv. Testar med äl-sticka som visar positivt, molande värk på ena sidan, äl-sekret. Jippie! Att man kan bli så glad för ägglossning, nåt som de flesta tjejer har en gång i månaden. Detta var dagen före besöket. Shit, samma scenario som förra gången. Tänk om!?

Gyn muttrar lite åt mina misstankar om ägglosnning dagen innan men konstaterar vid vul att det faktiskt skulle kunna stämma då man kunde se en "punkterad" äggblåsa. Jippie!
Självklart ska de ju ha julstängt så vi kan inte börja nån behandling nu, hade det inte varit för min ägglossning hade jag nog börjat gråta men nu fanns det ju faktiskt en liiiiten chans att det skulle bli nåt på naturlig väg.

Jag får recept på en månads p-piller för att starta om kroppen, sen är det gonal-f som gäller. Jag hoppas ju in i det sista att jag inte ska behöva börja med några p-piller. Hoppet blir ju inte mindre av att jag 6 dgr efter ägglossningen får den där pyttelilla blödningen igen. Precis som den gången jag fick plusset, shit tänk om det faktsikt blir nåt denna gång.

Tjuvtestar...negativt...tjuvtestar igen...negativt...lusläser allt om att testa tidigt och när andra fick sina plus. Mensen kommer på BIM....FAN!!!!

Så nu sitter jag här...ska ta det sista p-pillret ikväll och börja med gonal-f på cykeldag 2.

Äntligen på väg!