Låt bloggandet börja...

Nu jäklar börjar jag blogga, det brukar ju sägas att det är bra att skriva av sig så jag ger det ett försök. Det kan iaf inte bli sämre.


Har precis kommit "hem" efter julfirande i Stockholmstrakten och Dalarna. "Hem" är numer Skåne dit vi flyttade i somras efter ett ryck framförallt jag fick. Sambon är skåning men vi har bott i Stockholmstrakten fram tills i somras. Sa upp oss och drog hit. Jag blir sån som vill fly. Det blir aldrig som jag tänkt mig och har bestämt mig att aldrig mer fly. Gräset är fan inte grönare på andra sidan!


Anledningen till flykten denna gång är vår barnlöshet. Här kommer en lång resumé:


Hösten 2006: Slutar med minipiller som jag ätit i många år. Det sägs ju att det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång efter mångårigt p-pillerknaprande. Har "säkert" sex under några månader men det skulle ju inte vara hela världen om jag skulle bli gravid. Sambon var ganska motsträvig till det här med bran och jag körde på med argument som "sånt här kan ta flera år" och "chansen är så liten" osv. Innerst inne hoppades ju jag på att jag mirakulöst nog skulle bli på smällen direkt trots det säkra sexet.


Maj/juni 2007: Bestämmer oss för att det är dags (läs: jag övertalar sambon om att det är dags).
Det är även nu som jag faktsikt börjar läsa på om hur det fungerar. Jag var så pinsamt oinsatt i hur kvinnokroppen och befruktning går till. Jag verkar inte vara den enda heller, jag kan inte påstå att en enda tjejkompis har bra koll på hur kvinnokroppen funkar konstigt nog.


Tidigare, i tonåren, har jag minnen av att jag efter lite illamående och slarv med p-piller har gjort gravtest, typ dan efter sex. Haha... jag har även tagit dagen-efter-piller flertalet gånger. Om jag bara hade vetat hur jäkla svårt det är att bli gravid.


Jag har alltid vetat att jag skulle få det svårt, haft en känsla. Jag fick mens senare än alla andra och den var väldigt oregelbunden. Började med p-piller strax efter jag fick mens och tänkte inte så mycket på det. Hade nåt uppehåll en längre tid då jag aldrig fick tillbaks nån mens, frågade hos gyn och det svar jag fick var "åk på en resa, mens kommer ju alltid olägligt". Jag började med p-piller igen utan att ha fått nån mens, bytte till minipiller som jag aldrig fick en enda blödning med och tyckte att det var superpraktiskt att slippa tamponger mm. Men oron har alltid funnits där. Det konstiga är att jag sen när vi väl skulle börja försöka hoppades och hoppades att det på nåt mirakulöst sätt ska bli nåt hela tiden trots att jag blir bevisad om motsatsen gång på gång.

Augusti 2007: Efter att jag hade slutat med minipillrena på hösten 2006 så hade jag nån enstaka mens fram tills maj/juni. Sen kom det ingen mer. Började ju läsa på om ägglossningstester, sekretmetoder och slukade alla tips jag kunde hitta på nätet. Kontakade gyn i augusti då jag ännu inte fått nån mens.

Nu påbörjades alltså utredningen, augusti 2007. jag trodde aldrig att jag nu 1 ½år senare fortfarande skulle vara barnlös och ogravid.

Jag vet fortfarande inte vad som egentligen är fel på mig, jag har aldrig eller sällan ägglossning men jag vet inte varför det är så och det vet nog ingen annan heller för den delen. Den första gyn mumla nåt om pco, gjorde ett vul och gav mig provera för att starta om kroppen. Han menade på att det kan göra susen med en liten omstart. Skulle inte proveran funka skulle jag få pergotime för att få ägglossning.

Proveran gav mig mens men ingen omstart. Nu började gyn prata om att det kan vara läge att efter nyår dra in sambon i detta också. Sambon fick panik och vi höll på att göra slut pga detta så det blev inga pergotimeförsök denna höst.

Han ville att barn bara skulle komma som en överraskning så man slapp ta det där aktiva beslutet att man verkligen verkligen vill ha barn. Jag som har velat ha barn så länge jag kan minnas, jag har varit redo jämt, jag ville ju köra igång och när sambon nu tvekade efter att vi långt tidigare hade bestämt oss fick mig att gå sönder inuti. Kommande månader bestod tidvis av gräl. Jag visste ju att ju mer jag skulle vara på, desto mer skulle J backa, så det handlade om att spela, spela oberörd och då tillfälle gavs ge hintar om barn på ett skämtsamt sätt utan att vara jobbig. Det kändes som om varje bråk skulle förlänga tiden tills J skulle vilja igen med en månad per bråk. Jag ville ha ett datum, ett datum då J skulle säga GO igen men det funkar ju inte så. Ju mer jag ville desto mindre ville han.

Januari 2008: I januari tar vi upp bebisverkstaden igen. Påbörjar pergotimebehandlingar med allt vad det innebär...vul, blodprov, äl-stickor, hopp, förtvivlan. Först enkel, sen dubbel, sen trippelkur. Sen dubbel igen. Inte en enda definitiv ägglossning. Tror däremot att jag fakstiskt hade nån, en kanske. Under tredje kuren ställde vi oss i landstingets kö plus privat. Det var 18 mån väntetid i Sthlms landsting men vi ville inte vänta så länge. Fick tillslut komma på ett första besök inför ivf. Jippie, nu jäklar är vi på gång. Självklart skulle vu ju inte hinna med ivf innan deras sommarstängning *snyft*. Storbölade i bilen på väg tillbaks till jobbet. Jag ville ju komma igång, nu skulle det ta ännu längre tid. Övertalade ändå gyn om att få köra pergotime några gånger till. Fick tyvärr en cysta i samband med den fjärde kuren så det fick bli primolut-nor. Dvs misslyckad fjärde kur. Eftersom de skulle ha sommarstängt sen skulle jag inte hinna med en femte kur så nu var det slut med pergo för min del. Eftersom vi impulsivt bestämt oss för att flytta till Skåne bokade vi in ett besök hos en privat klinik i Malmö samtidigt som vi ställde oss i Skånes landstingskö.

Augusti 2008: Första besöket på den privata kliniken i Malmö. Äntligen på gång kändes det som. Det kändes dock som att jag faktiskt hade haft ägglossning två dagar före besöket. Jag hade ju vid det här laget läst på om allt som har med kvinnokroppen att göra och jag är superuppmärksam på alla förändringar i kroppen. Eftersom jag misstänkte ägglossning ville jag avvakta med nedregleringen ifall jag mot förmodan skulle blivit gravid. Fick recept så det bara skulle vara att köra igång sen.

Fick 8 dgr efter min förmodade ägglossning vad jag tror var en nidblödning. Pyttelite blod. Hoppet blir större, shit, tänk om det verkligen blir nåt. Har en känsla i kroppen som säger att nåt är annorlunda. Går över bim, testar...testet är fanimej positivt. Tror ju självklart att det är inbillning men pojkvännen ser det också. Det är ju svagt men fullt synligt. Kvällen efter "plusset" har jag ont i magen, känns som mensen ska komma. Går och lägger mig med en obehaglig känsla. Drömmer att jag får mens, vaknar upp. Mensen har kommit. FAN!

Detta var en lördag och räknas ju alltså som dag 1. Man ska börja nedreglera dag 1 eller 21. Går till apoteket rödgråten, besviken, knäckt men ändå hoppfull då vi nu kan påbörja ivf 1. Jag får inte ut någgon medicin för kliniken har glömt att skriva läkemedelsnamnet på receptet och eftersom det är lördag svarar de inte i telefon. Ringer kliniken på måndagen och de bara skrattar och säger typ "oops så det kan gå". Då får du vänta tills dag 21. Hon kunde lika gärna sagt åt mig att börja om tre år. Jag ville inte vänta, jag har väntat tillräckligt nu. Låt mig komma igång NU!
Eftersom jag fick egen äl kände jag att jag lika gärna kunde invänta eventuell ny egen äl. Då kanske den kommer runt dag 20. Den kom inte...

Det har nu hunnit gå några månader och jag får ett brev från landstinget, vi ska få komma på besök i december. Äntligen! Nu känns det ändå som att vi är på väg nånstans.

Tiden går och helt plötsligt känns det som jag ska få egen äl igen...för andra gången i mitt liv. Testar med äl-sticka som visar positivt, molande värk på ena sidan, äl-sekret. Jippie! Att man kan bli så glad för ägglossning, nåt som de flesta tjejer har en gång i månaden. Detta var dagen före besöket. Shit, samma scenario som förra gången. Tänk om!?

Gyn muttrar lite åt mina misstankar om ägglosnning dagen innan men konstaterar vid vul att det faktiskt skulle kunna stämma då man kunde se en "punkterad" äggblåsa. Jippie!
Självklart ska de ju ha julstängt så vi kan inte börja nån behandling nu, hade det inte varit för min ägglossning hade jag nog börjat gråta men nu fanns det ju faktiskt en liiiiten chans att det skulle bli nåt på naturlig väg.

Jag får recept på en månads p-piller för att starta om kroppen, sen är det gonal-f som gäller. Jag hoppas ju in i det sista att jag inte ska behöva börja med några p-piller. Hoppet blir ju inte mindre av att jag 6 dgr efter ägglossningen får den där pyttelilla blödningen igen. Precis som den gången jag fick plusset, shit tänk om det faktsikt blir nåt denna gång.

Tjuvtestar...negativt...tjuvtestar igen...negativt...lusläser allt om att testa tidigt och när andra fick sina plus. Mensen kommer på BIM....FAN!!!!

Så nu sitter jag här...ska ta det sista p-pillret ikväll och börja med gonal-f på cykeldag 2.

Äntligen på väg!