Tankar om behandlingar och barnlöshet

Jag funderar på det här med behandlingar mot barnlöshet och nu såhär när jag tittar i backspegeln så blir jag så frustrerad. Jag är nämligen helt övertygad om att vi hade blivit gravida mycket tidigare om jag hade gått till rätt läkare direkt. Jag hamnade först hos nån privatmottagning där jag blev ordinerad standardlösningen nr 1; Pergotime. När vi började med detta var jag väldigt okunnig om kvinnokroppen, särskilt min egen kropp, men även allt kring fertilitet osv var egentligen inget jag hade jättekoll på. Ganska snart fick jag ganska bra koll, jag läste på ordentligt och efter ett par år så har man ju lärt sig en del.
Nu var det så att en kollegas kompis gick även hon till denna privatklinik där jag gick och efter vad jag förstod så har hon heller aldrig ägglosnning och även hon har kört standardlösning nr 1 några gånger utan att ens få ägglossning vilket jag inte heller fick så jag tipsade om Gonal-f istället. Då visar det sig att denna läkare inte får skriva ut gonal-f. Därmed har ju inte han heller nåt incitament för att förespråka det, han kunde säkert köra på med pergotime några gånger till, vilket i tid kan röra sig om ett par år om man har otur och inte kommer därifrån av någon anledning.
Nu tipsade ju jag självklart om att byta till den läkare som även jag hade turen att få komma till efter att på eget initiativ ha bytt.
Jag bara tycker att det är så synd att en del kanske förblir barnlösa pga att man inte får rätt behandling i tid. Man kanske litar på läkaren och lägger en massa tid och hopp på exempelvis pergotime utan att ens vara nära att få till en ägglossning. Under den tiden kanske man har hunnit bli totalt nedbruten plus att relationen kanske har tagit skada. Jag var ett vrak under pergotime-tiden. Jag skulle på undersökningar, lämna prover på sjukhuset, vänta vänta vänta, ha sex, ta ägglossningstester, vänta vänta vänta osv. 4 pergotimebehandlingar med olika styrkor utan en enda dokumenterad ägglossning. Däremot en cysta som fick behandlas med primolut-nor. Dessa 4 behandlingar tog ca 1 år i och med att mina cykler, om man nu kan kalla det för det, var jättelånga och man skulle vänta på blödning osv. Jag fick ju instruktioner om när vi skulle ha sex osv och trots att jag har pco så verkade den läkaren ändå utgå från nån slags standard, man har ägglossning dag 14 typ. Jag har efter att noggrannt ha studerat min kropp att jag har, de gånger jag har nån slags cykel, ägglossning runt dag 21 och hela min cykel är ca 37 dgr så även min lutealfas är längre än standard. Detta har ju tagit lång tid att ta reda på, att lära känna sin kropp tar ju tid, iaf om den inte följer standardmallen.
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen, skriva av mig lite bara. Jag tycker bara att det är så synd att det säkerligen, just precis nu, finns tjejer som går och väntar på en ägglossning som inte kommer komma. Och som dessutom får fel behandling och inte ens vet om det.
Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle få barn, jag var helt förkrossad över det. Jag trodde ju att pergotime gjorde vad det skulle men att det bara inte "tog sig". Nu vet jag ju att jag inte ens fick en chans att bli gravid. Utan ägglossning är det liksom noll chans till graviditet. Nu verkar det ju snarare som att jag har lätt för att bli gravid, OM jag bara får en ägglossning. Jag har haft 3 definitiva ägglossningar sedan barnverkstaden började, 2 st med hjälp av gonal-f i jan-mars 2009 och en efter p-pillerstopp i jan 2011. Dessa har resulterat i världens finaste Sigge och nu en som kommer vilken dag som helst. Så 2 av 3. Jag som grät mig till sömns och trodde jag skulle dö barnlös för några år sedan.
Nu pratar ju jag om en relativ "enkel" orsak till min barnlöshet men som trots allt har ställt till med många tårar och uppgivenhet. Det finns ju en massa andra problem som inte går att åtgärda lika enkelt men för de som "bara" har utebliven ägglossning som orsak så hoppas jag att man inte "nöjer" sig med pergotimebehandlingar månad efter månad om det bevisligen inte resulterar i ägglossningar.

//T

BF-1 Depp, depp, depp

Hade en riktig skitmorgon. Började tom gråta på Sigges dagis. Han vägrar ta på sig sina ytterkläder, varje plagg är en kamp och i morse tog det en halvtimme. Jag är för otymplig och hormonig för denna typ av aktiviteter. Jag har försökt med allt, vara pedagogisk, typ att förklara varför man måste ha kläder på sig och att han är stor kille som kan själv osv, jag har kört arg mamma, ledsen mamma och idag hysterisk mamma. Hysterisk och ledsen mamma i kombination verkar vara det som för stunden biter bäst iaf. Han hamnar nog i nån slags chock. I det långa loppet kanske man ska försöka låta den mamman komma fram ytterst sällan för att inte Sigge ska få nåt slags problem i framtiden :-)
Usch vad jag hatar mig själv just nu. Pallar ingenting, orkar ingenting, jag är ful och svullen och låg. Känns som jag har brutit muttan också när jag går. Måtte bebisen komma snart för jag pallar inte mer. Som tur är så får jag ju komma på undersökning en vecka över tiden och jag hoppas på igångsättning då, två veckor till så här känns som tortyr.

Usch, vad deppigt det låter. Men så är det.
//T

Väntan och åter väntan - BF-4

Är så otålig. Vill få det överstökat NU. Började gråta til en förlossning på 3:an häromkvällen. Usch vad nervös jag blev. Jag kommer säkert vara lugn när det väl är dags för då har man ju så ont så man hinner liksom inte vara nervös. Har haft lite förvärkar som känns som kramper i hela magen som varar i några sekunder typ varannan timme eller nåt. Började i söndags men idag har det varit väldigt lugnt tyvärr.
Jag är så nyfiken på vad det är som bökar därinne. Jag har tjejkänningar men det kanske är önsketänkande. Jag vill både ha en till kille och samtidigt skulle det vara så kul med en tjej. Det kommer oavsett kännas helt självklart när denväl har tittat ut att det var just han/hon som var därinne kan jag tänka mig. Jag hoppas det iaf.
Skillnaderna denna gång är att denna bebis har konsekvent haft lägre hjärtslag än Sigge. Sigge låg på ca 160 varje gång och denna ligger på 140. Jag har ingen hormonrand denna gång vilket jag fick i slutet med Sigge. Jag är inte lika fluffig. Den somlever får se :-)

Tänker på Sara som äntligen fått ett plus på stickan idag. ÄNTLIGEN! Nu ska det bli bebis eller bebisar :-)

Tänker även på min kollega som drabbades av HELLP 5 v innan BF och fick snittas häromdagen. Hoppas hon kryar på sig.

//T

Längesen

Det var visst ett tag sen. Detta var ju framförallt en barnlöshetsblogg och senare en i väntan på Sigge-blogg. Nu är det snart dags igen. Jobbar min sista dag imorgon och sen är det bara att invänta förlossning nr.2. Jag är LIVRÄDD!!!! Nu vet jag vad som väntar på ett helt annat sätt. Shit!
Hoppas dock på att nr2 kommer lite tidigare än Sigge som kom 16 dgr efter BF. Jag känner mig mycket mer gravid denna gång. Med Sigge var jag ute och powerwalkade två veckor över tiden, nu pallar jag knappt och gå överhuvudtaget. Det spänner och hugger och ilar och sticker och är besvärligt och jag kan inte andas och jag orkar typ inte existera. Jag har ju inga direkt konkreta graviditetsbesvär utan det är mer bara allmänt tungt och jobbigt. Därför har jag ju jobbat heltid fram tills nu. Känns onödigt att ta ut föräldrardagar bara för att det är besvärligt att finnas till. Det är ju lika jobbigt hemma som på jobbet. Känner dock att det är bra att vara hemma och vila de 2 sista veckorna. Det går ju inte riktigt att vila på samma sätt denna gång då jag har en liten vilde hemma. Sen hoppas jag ju på tidigare leverans denna gång.
Jag hoppas att det är slemproppen som börjar släppa nu. Nåt är på gång känns det som. Inga förvärkar eller så och det hade jag inte heller med Sigge. Dock känns det lite som efter förlossningen. Känns som nån håller på och bänder upp nåt därnere typ. Sen ligger bebisen tydligen långt ner så det blir ett jäkla tryck nedåt när jag kissar tex.
Vill att det ska sätta igång nu så jag slipper gå och oroa mig!!! Vill få det gjort.

Spännande är det iaf!

Det sket sig men glad ändå

Sigge vaknade halv två och ville inte ammas. Han fick en flaska med utpumpad mjölk som han gladeligen tog. Det skär lite i hjärtat. En positiv sak är ändå att han faktiskt somnade sen på egen hand, med en liten kanin som sällskap. Försöker få in den som en snutte och det verkar gå bra. Han blir lugn av den. Så söt när han ligger och kramar den.

Vaknade kvart över sex igen och tjorvade med amningen igen men han verkade ändå nöjd så vi gick upp och busade. Jag gjorde en polly-kladdkaka, åt frukost mm. Sen vid åtta så åt han lite till och det gick nog lite bättre för han verkade nöjd även efter denna snabbamning (mjölken ska ju vara fetare på förmiddagen så det kanske är därför). Sen låg han i sitt babygym och flaxade för sig själv. Så totalt sett en bra dag so far.

Imorgon bär det iväg på fjällsemester. Hoppas det går bra att köra så långt. Det är drygt 60 mil tror jag. Ska bli skönt med lite miljöombyte och frisk fjälluft. Det kanske gör susen för amningen.

Sovrekord

Känns lite bättre nu. Jag har åtminstone fått sova. Jag gav upp och gav honom ersättning med start igår. Han somnade direkt efter han fått det kl 21 och sov sedan till kl 5. Sovrekord =)
Jag har dock lite sorg i hjärtat. Sigge vill inte ta bröstet, eller vill och vill, han krånglar jättemycket. Detta har pågått ett tag nu, typ några veckor. Tror det började i samband med hans snuva och nu är det en ond cirkel. Tror att det har blivit mindre mjölk iom att han har ätit dåligt vilket nu resulterar i att han blir otålig och föredrar flaskan där mjölken kommer utan minsta ansträngning. Vill ju fortsätta amma men nu är varje amning en kamp med många tårar från bådas håll. Nu kommer han få ersättning på kvällarna så kanske vi får sova och att vi därmed har mer ork på dagarna att kämpa på med amningen.

Att det ska vara så jävla svårt att amma. Jag blir galen! Det verkar vara ett ganska vanligt problem vid ca 3 mån. Ska fan inte ge mig. Det ska gå. Inte till vilket pris som helst dock. Sigge måste ju först och främst bli mätt.

Nu åt han 2 dl ersättning plus att jag ammade inte så lång tid innan. Hoppas hoppas på lååååång sovning. Skönt iaf med en hyfsat bra dag. En hel del skrik i samband med matning men däremellan har vi busat och myst en massa. Min prins och jag.

Dåligt samvete

Denna förmiddag har varit den jobbigaste hitills. Usch vad jag har dåligt samvete. Jag skrek åt Sigge flera gånger.
Jag har inte fått sova ordentligt sedan han kom. För det mesta är det ändå OK, jag brukar få några timmar på förmiddagen iaf. Inte idag. Sov jättedåligt inatt och från 07:30 till 09:30 försökte jag mata och söva om vartannat. Tillslut somnade han så jag la mig för att sova jag med. Hade precis slumrat till då han vaknar och är gnällig. Vid detta laget är jag så trött så jag knappt orkar dra vagnen. Vill bara blunda. Huvudet spränger och tårarna rinner för jag är så trött. Sigge somnar om. Lägger mig igen. Hinner inte ens dra täcket över mig förrän han vaknar igen. JAG ORKAR INTE!!!!! Försöker igen. Jag blir så frustrerad att jag inte kan hålla honom för då är jag rädd att skada honom. Jag skulle ju självklart aldrig skada honom men jag står inte ut med min ilska mot honom. Hur kan jag som mamma bli så arg på en sån liten plutt. Han är ju knappast ledsen för att vara dum mot mig. Han är trött, precis som jag. Och det är ju mitt ansvar att ta hand om honom på bästa tänkbara sätt men idag misslyckades jag.
Ringde sambon som skulle in på möte, dvs hade inte tid att prata vilket fick mig att bli ännu ledsnare och argare. Försöker söva Sigge igen men det är ju en omöjlig uppgift när vi båda är så upprörda. SMS:ar sambon att jag inte orkar mer och att han ska ringa så fort som möjligt. Han ringer upp ganska direkt och mina tårar bara sprutar. Kan knappt berätta om hur eländigt det är men han säger iaf att han ska komma hem efter mötet. Det var ju det jag ville men är ändå arg för det är ju NU vi har en kris och den måste jag lösa själv för det kommer ta flera timmar för honom att komma hem. Försöker mata. Går inte så bra. Tillslut bestämmer jag mig för att byta på honom och byta pyjamasen mm vilket får honom att lugna sig för en stund. Har IKEA:s fiskmobil vid skötbordet och han älskar att ligga och titta på dem. Nu halvsover han i BabyBjörnen hos mig och krisen är över för denna gång. Sambon är på väg hem och ska köpa med sig god lunch.
Allt är ju bra nu.
Hur kan livet ha känts så förjävligt för bara en timme sedan? Får så dåligt samvete. För att jag blir arg. För att jag inte är överlycklig varenda sekund med Sigge. Vi kämpade länge för att få honom och vi har fått världens finaste kille så jag känner att jag inte har rätt att vara arg och ledsen nånsin. Detta är ju självklart inte möjligt. Jag vet det. Men jag mår ändå dåligt av det.

Surfar IVF-bloggar och lider så med alla som ännu inte fått sina barn. Jag kommer så väl ihåg hur jag mådde och hur jag tänkte om föräldrar som klagade över sina barn.

Nu är jag en av dem.

Vi ÄR tacksamma.

Men vi är så HELVETES-JÄVLA-SKIT-TRÖTTA!!!!!